»Tvi dej din djädrans lufver! Det ä’ just herremanslikt!»
Men han skulle få se, hvem Jan Persa var! Hade varit ihop med tockna förr. — I kontraktet stod det också, att han skulle få ta’ stängselvirke, men inte huru groft. Där hade du sofvit, herreman! Och stämmer du för laduvirket, ska’ du få se, att jag sätt’ opp så grofva stängsel, och så höga med, att du får svårt te komma öfver!
Nu hade Jan Persa hunnit så långt i tankegången, att han liksom sken opp igen. Han kände sig belåten och mäktig. Han, storbonden, kunde kapplura med herremannen.
Under sommar’n blef nyladan fylld med doftande hö, och aldrig hade Jan Persa känt sig så nöjd med en full lada, som när han spikade till den nya, stadiga dörrluckan på henne.
Sex präktiga timmerhvarf nedersttill lyste emot honom och narrade honom till skratt. Det var groft slag, riktigt så det hade gått för sig till tingshusbygge. Och ännu låg stämningen kvar i patrons låda — det visste han.
Patron började allt vädra, hvilken satans klok karl Jan Persa var ändå.
Men ladan skulle i alla fall bli’ en nederlagets och förödmjukelsens plats för Jan Persa till slut.
Tiden för höstflyttningen närmade sig. Att Anna och Per voro sams, kunde hvar och en begripa, som fick se dem någon gång, då gubben inte passade på. Segt slag var det i dem bägge två och bra slag med. Kunde det inte gå att få komma tillsammans nu, fick det väl vara tills Per fått något i kistan själf.
Nu ska’ ni få höra, huru det gick.
Det var — som sagt — vid höstflyttningstiden. Per höll på att rusta i ordning vinterkördonen, och Jan Persa var nödd att själf fara upp till nyladan efter en höskrinda.