Rägnigt och kallt var det, som det oftast är vid den tiden, och han hade halfstopsflaskan i fickan för säkerhetens och sällskapets skull.
Väl kommen upp till ladan — och se’n luckan blifvit fråntagen — tyckte Jan Persa att ansträngningen gjort honom värd en slurk ur flaskan, och det en redig — som en väl kan förstå.
Sedan skrindan var pålassad, kröp han in i ladan igen och satte sig ned i höet. På det kände han sig behöfva en styrkare till.
Han sträckte på sig, så det knastrade och knäppte i torrhöet. Herre jestanes, hvad den här ladan var riktigt hopkommen ändå, tyckte Jan Persa. Om patron sätter till all ånga han har på sågen och vår Herre alla sina väder, skulle hon likväl stå där hon stod. Skål på det, patron! Och med en öfvermåttan förarglig handrörelse åt det håll där sågen låg, satte han flaskan för munnen och tog en dubbelklunk. Det var den skålen värd.
Det var oherrans lusteligt här i ladan idag! Jan Persa började fundera på, om han rakt utaf skulle ta’ sig en lur medan han var där. Om han ändå haft ett par gubbar till med sig! Då hade det kunnat bli’ riktigt jultrefligt. Nu hade han bara flaskan att sällskapa med, och hon kunde int’ säga emot honom en gång. — Var nog bra — hon med — bara det var något i henne.
»Skål på dej, flaska, och lycka te’! Nu ser du ut te’ vara halffull, men hä går nog om. Nu lägg’ jag mej och sof en blunn’, så jag int’ blir’et jag med. Godnatt på dej!»
Den skålen var det inte heller lönt att fuska med, och sedan var inte flaskan halffull längre.
Men, huru det var med Jan Persa, hvad den saken beträffar, är inte så godt att säga. Han sof.
När Per kom till ladan för att se, hvad det blifvit med husbonn, stod hästen och åt hö af hjärtans lust, och Jan Persa sof, — sof så det blåste om honom.
Per klef in för att skaka lif i kroppen. Men så fattade honom en tanke. — Han blef stående framför husbonden och tittade på honom, medan det röck i mungiporna af skrattlust. Det var en lustig tanke och en djärf tanke!