Ett eländigt skrof var det allt, som låg där i höet framför honom, och sjuhimla rasande var han på’et för Annas skull, men nu skulle han få se på något roligt. »Hejsan fylltratt, storbonne, högfärdsgök! Nu lär det bli’ din tur te’ be’ mej! Adjö med dej, och sof som du har börjat!»
Huh, puh, pep det mellan läpparne på Jan Persa.
Han sof som ett nyfödt barn, och flaskan låg upp och ned och utrunnen i armvecket.
Nu grep Per sig an med det han hade i sinnet. Fort och säkert satte han för dörrluckan och dref in spikarne med en stor träklubba, som låg kvar där sedan timringen i våras. För visshetens skull slog han dit ännu några stycken fyrtummare, som han hade i fickan, och så vände han hästen och åkte hem. Till Anna sade han, att det med ens tagit åt gubben, att han skulle göra långtur till sta’n i sällskap med grannbonn’. Hon hade varit ute i byn och visste inte, att han kört till ladan engång.
Tidigt nästa morgon gick Per dit upp. Han hörde inte ett ljud inifrån ladan.
»Jär ä nån här?» skrek Per.
Det knastrade och prasslade i torrhöet. Jan Persa sträckte på sig. Han vaknade först nu.
»Jär ä nån här?» skrek Per igen.
Och nu blef det låt af.