»Jär ä du Per? Hvem i svartaste helvete har stängt för ladlucka? Släpp ut mej på blankaste minuten, om du int’ vill jag ska’ knäcka nackbene på dej!»
»Hä jär som groft slag ni har gjort ladan af, så I får nog tungarbete med att komma åt nackbene mitt. Men vi ska’ vara sams nu och tala förstånd i stället!» tyckte Per. »Vill I ge’ mej Anna, ska’ jag dra’ ut luckspikarna tvärt.»
»Hahaha!» hånskrattade det inne i ladan. »Dra’ åt fjälls, fjällracka! Hä var läng’, tills du får den fångsten!»
»Adjö då, Jan Persa, och myttje nöje!»
Där satt nu storbonn’ i sitt sköna, doftande hö, ensam igen med sin tomma halfstopsflaska och sina tankar.
Det första han gjorde var — som en väl kan förstå — att försöka komma sig ur fångenskapen. Men luckan var tilbommad med fyrtumsspik, och virket var af reelt slag, det visste Jan Persa allt för väl.
Vreden tog åt honom, och han började sparka och lefva i höet, så det rök om honom. Han bar sig åt ackurat som en björn, när han fått ett skott i kroppen och inte ser sig god att komma undan. Han ställer sig också och rifver och klöser i marken, så torfvorna ryka omkring honom.
Hvad tjänar slikt till!
När motioneringen i höet släckt af värsta hettan, gaf han sig till med att svära och hojta. Han tänkte, att någon möjligen kunde höra olåten och komma till hjälp. Men det kom ingen, och då rakt ingenting lönade försöka, satte han sig ned i höet och teg. Men se tänkte — det gjorde han, och inte hade det varit rådligt för Per att just då vara honom inom räckhåll.
Frampå förmiddagen följande dag fick Per med sig två pojkar, som hade reda på historien, och gick opp till ladan igen.