»Goddag Jan Persa! Vill du ut nu?» sa’ Per.
Han fick just inte något begripligt svar. Det fräste och spottade från höet därinne.
»Adjö då, eftersom — — —»
Nu brakade det löst från Jan Persa, och det är ej lönt engång försöka säga efter all olåt, Per fick sig tillgodo då. Men Per stod lugn och hörde på, och pojkarne måste stoppa mössorna i mun, för att inte skrattet skulle röja dem.
»Jaa, du vet, hvad som löser dej ur fångenskapen, Jan Persa, och när du själf har hjälpen i din hand och int’ vill — så får du också skylla dej själf! Adjö då, om vi inte råkas mer här i lifvet!»
Återigen var storbonn’ ensam. »Per!» skrek han. »Pe—er!» Men ingen svarade. Det var riktigt hemskt tyst. Han satte sig och började fundera.
Per var fjällbopojke och af styft slag, som inte väjer för någonting. Och så hade han fått tåla ett och annat från husbonden den senare tiden — — — Ja ja, hvem vet, hvad han hade i sinnet? Det sista han sa’ lät så otäckt — »om vi int’ råkas mer i lifvet» — — —
Jan Persa kände kallsvett i pannan.
Och så började det rifva och slita så eländigt i magen, och törstig var han, så det stramade i halsen — — — Det kan en väl förstå — efter så mycket sprit!