— Tänk, om han fick sitta här och dö af törst och svält! Jesses! han tyckte, att bredvid honom i halfmörkret skymtade som en död kropp — en utmärglad, blåhvit gast — — —
Han rusade mot luckan, dunkade, kastade sig emot den, skrek med gråten i halsen, men till lika liten nytta som förr.
Hu, så konstig han började känna sig! Han tog hö och försökte tugga på, men det blef till ingenting. Om han nu haft sig en enda kallpära och en dricksskvätt, skulle han gifvet en näfve ur storkistan för’et. — Om han skulle läsa en bön! Kanske det kunde göra godt? Han knäppte ihop händerna. Det var länge se’n Jan Persa läste böner. Han försökte sig på Fader vår. Början och slutet gick bra, och det liksom lindrade för en stund. — Storbonn’ hade blifvit mjuk.
Den natten som kom var det nästan ogörligt att sofva, — så slet det och ref i inelfvorna, och samvetet började också konstra. Det var ett dåligt tecken, tyckte Jan Persa, och det gjorde honom nästan vettskrämd.
— Ute blåste det och pep, och fastän det var kolmörkt, såg han allt möjligt oknytt där inne i ladan.
I de där nedersta timmerhvarfven — de som egentligen voro patrons egendom — knakade det och lät som om det högg i dem, och när vinden snodde om ladknuten tjöt det så ledt. Det lät som — tjuf, tjuf, tjuf!
Först fram på morgonsidan somnade han, och vaknade med att någon knackade på luckan. Jan Persa var då alldeles förbi af dödsångest, dåligt samvete, hunger och törst.
»Nåå» — hördes Pers röst utanför — »får jag Anna, om ni slipp’ ut nu? Jag har lite skåpamat och en skvätt brännvin med — om I vill ha.»
En het blodvåg steg upp åt hufvudet på gubbstackar’n när han hörde Pers talföre, men den gick samma väg den kom. Han var mjuk nu — som sagt.