»Kan du int’ släpp ut mej ändå? Jag ligg’ på mitt yttersta, och du gör dej skyldig te’ dråp, Per». Han lät så olyckligt ynkelig, men Per stod på sig och sade lika oberörd som förut, — »du vet, att jag står med det jag sagt, och vill du int’ ge me dej, så blir det här sista gången jag komm’ hit. I kväll går jag i tjenst grannbys.»
»Du ska få femtio kronor om du tar från lucka!»
»Jag får väl helsa Anna då, att I heller dör än unnar’na den hon vill ha’. — Adjö då för sista gången!» — —
Nu var det likväl slut med Jan Persa.
Tjockt och rosslande lät det, när han tätt intill luckan ropade — »du får väl ta’na då, — Pe-e-er!»
Han trodde att Per redan hunnit gå ett stycke. Men han stod allt kvar, — gjorde sig ingen brådska med luckan, — tecknade istället åt pojkarna, som också nu voro med, att hålla sig stilla.
Än var han inte alldeles färdig med storbonn’.
»Stor tack ska’ I ha’! men innan jag öppnar, ska’ I säja, om vi få ta’ ut lysninga sista söndan i november, så brölloppe kan stå i Jul. — Hvad säj I?»
Jan Persa sjönk ihop ner i höet vid tanken på, hvilket hål i storkistan detta skulle åstadkomma. Men ut ur ladan måste han — den förbannade nyladan — och han var nu i alla fall slagen till en slant af Per, så — — »Ja du får ta’ ut lysninga i morgon, bara du släpp’ ut mej», kom det kvidande ynkligt inifrån ladan.
Tre pojkar började nu bända och slå på dörrluckan och förhjälpte så Jan Persa ur fångenskapen i nyladan.