Det såg inte ut att finnas mycket kvar af stormodet i honom då.
Mäkta belåten sken Per istället, när han tog fram skåpamaten och bjöd husbonn’.
»Tack ska’ I ha’ för löftet!» sa’ han. »Här har ni te stärka er med. Jag tog Jonte och en Israel med som vittnen på hva’ som sagts — ifall ni finge lust te glömma’ne. — Här har ni brännvinsskvätten också.»
En kan väl förstå, huru pass Jan Persa var till mods efter den utfärden. Arg var han, och skamsen var han — mest arg ändå. Löftet kom han i alla fall inte ifrån, och som Per hade sagt blef det. Juldagen och tre dagar efteråt stod det bröllop på Rundeliden. Kostade det något, så smakade det väl också. — Jan Persa söp sig så full, att han glömde förargelsen och dansade polska med mågen sin — fjällbopojken.
Det var likväl en djädrans styf karl!
