Man omtalade, att han emot sin faders vilja hade velat gifta sig, och att denne då hotat göra honom arflös, samt att sonen det oaktadt flytt från hemmet, men blifvit tillbakavisad af den qvinna, han älskade, hvilken emellertid gift sig med en annan. Trogen denna sin kärlek, berättade man, hade han förföljt föremålet för densamma, som mycket hastigt blifvit enka, och med sin späda son nödgats gömma sig undan honom. Nästan samtidigt härmed förlorade han sin fader och blef till allas öfverraskning — herre till Abbey-Hall.
Några månader efter det han tillträdt denna besittning, gifte han sig med lord Earlys sköna dotter, som blef en älskvärd värdinna uti hans hus, samt en mild och trogen maka. Oaktadt alla hennes bemödanden att sprida glädje och trefnad omkring honom, lyckades hon ej skingra hans dystra lynne, som var oöfvervinneligt. Mången gång utbröt det tillochmed i anfall liknande vansinne, och då vakade hans hustru, med de trogne tjenarne Anders Black och mrs Johns, långa veckor vid den sjukes säng. En gång då hon ensam satt vid sin sjuke makes sida, hade hon blifvit så uppskrämd — om det sedan var af hans ord, eller vilda uppförande, känner man ej — att hon häftigt insjuknade. Innan hon föll uti den svåra hjerninflammation som slutade hennes dagar, bad hon att ingen annan än mrs Johns och Black, som äfven vårdade lorden, skulle få sköta henne, och för att de måtte kunna härda ut dermed, lät hon dem föra sig till det rum som låg närmast till hennes makes. Men då de trogna tjenarene märkte att den enas yrsel försämrade den andras, återförde de den medvetslösa Ladyn till den gröna kammaren i öfre våningen, förenad med lordens rum genom en spiraltrappa. Deras tillgifvenhet kände inga gränsor och deras sorg var derföre djup då de sågo sin älskade matmoder dö uti deras armar.
När lord Suffridge ändtligen tillfrisknade från sin svåra sjukdom, som var det häftigaste anfall af vansinne han hittills haft, vågade man ej på länge meddela honom detta hårda slag. Emellertid hvilade Lady Lucy redan se’n länge uti den praktfulla familjegrafven som prydde Abbey-Halls kyrkogård. Åt lorden sade man att hon rest bort, och att hon snart skulle återkomma, men för att lugna det raseri, hvaruti denna underrättelse försatte honom, blefvo de tvungna att säga ut hela den hårda sanningen. Han åhörde den lugnt och hans första tanke var att taga reda på, om begrafvningen varit ståtlig, och hans andra, att utforska hvad hans sjukvaktare möjligen kunnat uppsnappa om hans förflutna lif. Men allt hvad han under sin yrsel talat, hade varit dunkelt, och intet namn hade derunder undfallit honom; blott afbrutna ord hade låtit dem ana att han dolde någon dyster hemlighet inom sig. Man lät honom åtminstone förblifva i denna tro. Inom sig fattade han dock det fasta beslutet att aldrig släppa de begge tjenarne ifrån sig, ty han kunde säkrast räkna på deras tystlåtenhet, då han hade dem under sin uppsigt på det aflägsna slottet.
Mången afton sutto dock hofmästaren och mrs Johns under ifriga rådplägningar om de skulle stadna qvar hos lorden, eller lemna hans tjenst. Sannolikt skulle de hafva bestämt sig för det sednare, om icke den lilla sjuåriga Lucy, som af sin döende moder blifvit anförtrodd i deras vård, på dem hade utöfvat en stark dragningskraft. De beslöto således att för barnets skull stadna qvar, emedan de ej vågade lemna henne ensam, med den till hälften vansinnige fadren. Länge kände lord Suffridge liksom en viss afsky för det moderlösa barnet, som emellertid inom de dystra murarne och de sekelgamla trädens skugga, utvecklade sig till en frisk och glad blomma. Omhuldad af de båda trotjenarnes kärleksfulla vård, uppfostrad utan någon gifven plan, uppvexte hon fri, utan sorger, och utan någon aning om att det kunnat vara annorlunda. För sin fader erfor hon städse en viss rädsla och var alltid i hans närvaro tyst och lydig; detta lade dock intet tvång på hennes lif, ty hon såg honom endast några minuter under dagens lopp, då hon fick komma och kyssa hans hand, hvarefter hon genast, efter erhållen tillåtelse att aflägsna sig, skyndsamt försvann genom dörren, der någon af hennes gamla vänner alltid väntade på henne. Blott ett enda annat barn fanns på slottet och det var den lilla Alice, hvars bekantskap vi redan gjort i mrs Johns rum. Hon var dotter till den första Ladyns fordna kammarjungfru, och det leende barnaansigtet hade en sådan tjusning på Lucy, att man slutligen ej kunde uttänka något hårdare straff, än att på en hel dag ej låta henne få se Alice. Lucy var tio år gammal då lord Suffridge en dag, efter återkomsten från den första utflykt från hemmet han företagit sedan sin hustrus död, förkunnade mrs Johns att allt på slottet skulle ställas i ordning, emedan han snart ämnade hemföra en ny Lady Suffridge. Detta skulle de underrätta den lilla Lucy om, samt tillika lära henne att kalla sin nya styfmoder mamma.
När de båda trogna tjenarne efter att ha hört denna nyhet, lemnade lordens rum, sågo de förskräckta på hvarandra. Black följde mrs Johns tätt i spåren, då hon med brådskande steg ilade upp till sitt rum; väl anlända dit, stannade de och betraktade en stund hvarandra under ljudlös tystnad, hvilken slutligen bröts af Black i det han sade:
— Hvad tänker ni härom?
— Hvad jag tänker? Alldeles detsamma som ni sjelf, mr Black, att vi aldrig hade tänkt oss möjligheten att lorden ännu engång skulle företaga sig någonting dylikt. En fru i huset som skall intaga Lady Lucys plats! och som jag skall måsta niga för; nej, det gör jag då bestämdt icke. Jag kan lefva ett oberoende och bekymmerslöst lif och lemnar derföre utan vidare detta hus. Ni, mr Black, kan göra hvad ni behagar, men jag stannar icke qvar.
Black närmade sig mrs Johns, fattade hennes hand uti sin och sade mildt:
— Tror ni, mrs Johns, att jag känner mig tillfreds vid tanken att lyda under en annan matmoder än Lady Lucys dotter; ty det har alltid varit mitt hopp att lefva så länge att jag finge se det lilla englabarnet såsom min värdinna; men nu lemnar jag huset mindre än någonsin, ty Lucy behöfver oss bättre än förr. Hvad skall det blifva af det stackars barnet och hvem vet, hurudan den nya Ladyn blir, ty af en styfmoder har man litet att hoppas. Och skulle vi väl nu glömma hvad den andra vid sin död bad oss om? Nej, icke kan ni, mrs Johns, hafva hjerta att lemna det arma barnet, så länge vi kunna vara henne nyttiga. Gud och den älskade Lady Lucy se ned ifrån himmelen och vilja att vi skola vårda barnet, som vore det vårt eget. Endast döden kan rycka oss från den plats vi här hafva intagit, icke sant, mrs Johns? Hade jag icke uti min ungdom begått den dumheten att gifta mig med en kokett flicka, innan ni, mrs Johns, var enka, och hade jag ej varit så gammal då hon dog och lemnade mig ensam utan barn att sörja för, så skulle jag för längesedan sagt till eder:
— Mrs Johns, låtom oss blifva man och hustru, och sålunda i kärlek vara far och mor för den unga Lucy, men nu ...