— Är det för sent, slutade mrs Johns, och blickade på Anders med ett par ännu lifliga och vackra ögon, och Anders såg helt lycklig ut vid den tanken, att om de begge varit yngre, skulle han sannolikt fått ett jakande svar.
— Nå, huru är det nu med ert beslut? Lemnar ni Abbey-Hall?
— Ack, så den Anders kan tala, sade hon, aftorkande en tår som långsamt rullade ned för kinden. Ehuru det nu är för sent att begå en sådan galenskap som att gifta sig, så vilja vi dock besluta att aldrig öfvergifva vårt gemensamma verk. Så länge Lucy behöfver oss, skola vi icke lemna henne, och liksom jag i egenskap af er hustru icke skulle ha gjort det, skola vi äfven nu som gamla, goda vänner ständigt följas åt.
— Tack, min länge älskade, trogna vän Jenny! Efter att hafva sagt dessa ord, rodnade han öfver sin djerfhet och kysste hennes magra hand, för att dölja den sinnesrörelse som bemäktigat sig honom.
Mrs Johns åter, tycktes en stund hafva förflyttat sig tillbaka till sin ungdom och brast ut i en konvulsivisk gråt, sannolikt för det möjligheten att blifva lycklig, hade för sent inträffat. Anders, som mera än någonting annat fruktade för att visa sina tårar, afbröt det rörande uppträdet: — Nej, nu måste jag skynda mig till vårt älskade barn för att lära henne säga det rysliga ordet; måhända faller det Lorden i morgon in att fråga om hon vet det och då kunde hon dyrt få plikta för vår försummelse.
— Ni har rätt, Anders, sade mrs Johns, ännu svagt snyftande; gå ni förut, jag kommer snart efter.
De båda gamla hade ständigt lärt Lucy att hennes moder var i himlen och icke kunde återkomma till jorden, samt att hon aldrig mera kunde få en moder, sedan denna, hennes skyddsengel var borta. Det blef nu för dem ett mycket svårt arbete att med ens förklara för henne det en ny moder skulle uppstå, som hon måste mycket hålla af. Det var långtifrån med glädje och öfvertygelse som de gamla meddelade henne detta, och liksom instinktmässigt stretade äfven hon emot all lärdom uti detta afseende. Sedan hon en stund helt tåligt lyssnat härtill, brukade hon lugnt fråga: — Hvarföre skall det nu med ens vara så? Jenny och Anders ha ju ofta sagt att jag aldrig skall säga något, som jag ej begriper och nu viljen j att jag skall förstå att, ehuru min mamma är död och icke mera kan lefva, jag dock skall hafva en mamma, som kommer hit och som lefver? Anders och Jenny brukade då helt rådvilla se på hvarandra.
Emellertid hade lord Suffridge rest, efter att hafva lemnat ytterligare befallningar om anordningarne för emottagandet af den nya värdinnan, som han efter en månad skulle ditföra. Lady Lucys våning skulle putsas upp, ehuru ingenting der behöfde ändras; lyckligtvis fick gröna kammaren lemnas orörd, emedan den ej hörde till Myladys rum, utan utgjorde ett af de många gästrum som slottet hade att bjuda på. Detta rum höllo de begge gamla trotjenarene heligt och de sörjde nog för att ingen fick bebo det. För Lucy var det välbekant, liksom de målningar som prydde detsamma, dem mrs Johns ofta förklarat för henne, dervid hon dock sällan underlät att tillägga, att det blott var en styggelse af menniskorna att framställa Gud med stort skägg och blå mantel samt påfven med nycklarne till himlens portar. Detta rum hade blifvit Lucy kärt och der älskade hon att tillbringa långa timmar, endera alldeles allena eller i sällskap med Alice, då de begge lyssnade till gamla Jennys berättelser om modrens död, om Guds nåd och rättvisa samt om påfvens oförskämdhet att tro sig vara en så helig man, ehuru han ej var annat än en skamfläck för kristenheten. Lucys lynne var mycket stämdt för religionen och det var underbart att se huru allt nytt, hon i detta ämne fick höra, gaf hennes barnsliga tankar sysselsättning, och huru ofta för hennes ålder öfverraskande anmärkningar förvånade hennes gamla lärare och lärarinna.
En månad hade förflutit, sedan lord Suffridges afresa, när ett bref från honom anlände till mr Black, deruti denne underrättades att de efter en vecka finge invänta sitt herrskap. Allt var i ordning, och nu voro de gamla ifrigt sysselsatta att ställa så till, att Lucy skulle göra ett godt intryck på sin styfmoder. Huru många timmar hade ej de båda gamla tillbragt under allvarsamma rådplägningar om hurudana kläder de skulle låta göra åt den lilla flickan; Myladys gamla garderob hade blifvit framdragen och bland hennes klädningar och spetsar hade man utvalt dem som bäst ansågos passa för Lucy. Nu voro alla i ordning att emottaga sitt väntade herrskap; betjenterne stodo iklädde sina galadrägter; mr Black hade prydt sina gamla vador med ett par silkesstrumpor, sina skor med stålspännen; resten af kostymen utgjordes af svarta sammets knäbyxor, rock af samma tyg, samt hvit väst och halsduk. Mrs Johns hade påtagit sin svarta sidenklädning och hvita tyllmössa samt höll vid handen den lilla Lucy, hvars blonda lockar nedföllo på en bländande hvit hals. Henne hade de klädt uti en blå sammetsklädning med bred spets i kanten och korta genombrutna strumpor, som läto se ett par präktiga om helsa och styrka vittnande ben. Hon var vacker som en dag och den goda mrs Johns ögon hvilade ömsom med stolthet på det älskade barnet ömsom på den ståtligt utstyrde Anders.
De hade icke väntat länge, innan de sågo en vagn rulla längs den stora alléen och stadna vid porten. Betjenterne ilade på en vink af Anders de kommande till mötes, men han sjelf gick med en viss stolthet ned för de få trappstegen till gården och anlände just i rättan tid för att hjelpa ut lord Suffridge, som efter en kort helsning i sin tur hjelpte sin unga maka att stiga ned. Han bjöd henne med mycken högtidlighet armen och presenterade mr Black, som bugade sig just så mycket som tillfället tvingade honom att göra. Kommen uppför trappan, tog lord Suffridge utan att skänka Lucy eller mrs Johns en enda blick, sin hustrus hand, förde den till sina läppar och sade: