Lady Elvine var en sexton års gammal, oerfaren och blyg flicka, då hennes fader förkunnade henne att lord Suffridge, som några veckors tid vistats hos dem för att jaga, anhållit om hennes hand, samt redan fått ett jakande svar.

Elvine, som ända till sin äldsta systers giftermål blifvit hållen i barnkammaren, hade först nyligen fått börja äta vid föräldrarnes middagsbord och deltaga uti slottets nöjen; hon hade blifvit uppfostrad med fåfänga, men egde ett godt hjerta.

Lord Suffridges giftermålsanbud fyllde föräldrarnes hjertan med omätlig glädje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den högsta lycka hon kunde eftersträfva att få ett stort namn och rikedom. En dålig uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som hjertat innesluter, och dertill kan man räkna den friskhet som ungdomen eger uti sina föreställningar om lifvet. Fåfänga, egenkärlek och lättsinne kunna lätt bemäktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet deraf finnes dock en längtan qvar efter den rena lyckan, till dess att ofta den sorgliga erfarenheten bortplockar derifrån ända till den sista förhoppningens blomma. Den första tiden efter denna underrättelse befann sig Elvine liksom uti en glädjeyrsel. Att blifva Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva förvridit hjernan på den dystre, högmodige lorden och det redan vid första anblicken, ehuru hon, som hennes moder brukade säga, ännu nästan var ett barn, allt detta var mer än lycka, det var en triumf. Men då lord Suffridge återkom och på hennes finger tryckte förlofningsringen, då hon ej af honom hörde ett ord om kärlek och ej kände sitt eget hjerta klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon började omedvetet ana att ett slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon önskat sig. När hennes fästman första gången sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust, ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon långa stunder sitta framför spegeln och göra moderliga miner och hålla förmaningar för sin blifvande dotter, den nioåriga Lucy, som hon ännu ej hade sett. Detta förklarar den glädje hon erfor, då hon första gången hörde barnet kalla henne ”mamma”.

Man kan svårligen föreställa sig det intryck, som styfmodrens hjertliga helsning gjorde på Lucy. Denna lycka fick dock ej vara länge, ty allt dystrare och hårdare blefvo fadrens blickar och snart vågade Elvine ej mera visa Lucy någon vänlighet, utom ibland då lorden var bortrest eller då de händelsevis sammanträffade uti parken eller trädgården; vid dessa liksom förstulna ögonblick skänkte hon henne en hjertlig kyss, hvarvid barnet visade en sådan glädje att det framlockade tårar ur Elvines ögon.

Huru oerfaren Elvine än var, insåg hon dock att den uppfostran Lucy erhöll, var långtifrån den rätta och hon försökte derföre att förmå sin man att endera sända dottern uti en pension, eller gifva henne en guvernant; men lorden ville aldrig höra talas om sådant, emedan han befarade att ej kunna qvarhålla mrs Johns och Black, om Lucy lemnade hemmet; skulle åter en fremmande person komma till i huset, så fruktade han att några förflugna ord kunde undfalla de gamla. Detta var icke att frukta angående husets tjenare, men en större likhet utaf uppfostran kunde lättare bringa ett närmande, lorden var så försigtig, att han äfven hade ställt så till, att hans hustru icke medförde någon enda tjenare från sitt eget hem.

Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man måste gifva dem det rättvisa erkännande att de gjorde allt hvad i deras förmåga stod, för att värdigt uppfylla detta svåra och ansvarsfulla kall.

Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en så brinnande lust att lära sig, att hon nästan slukade alla de böcker hon kom öfver; men Johns, som nog kunde vägleda henne uti den engelska litteraturen, var deremot alldeles oförmögen att vara henne behjelplig hvad den franska angick; detta språk, som Lucy lärt sig af sin moder, talade hon fullkomligt rent. Sålunda utvecklade hon sig, allt efter som hon vexte upp, uti en riktning som var alldeles egen. Samma uppfostran kan på olika karakterer utöfva en alldeles olika verkan; denna uppfostringsmethod som i grund kunnat förstöra ett barn med andra naturanlag, stadgade, om man så kan säga, Lucys förstånd.

Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en så fast vilja man tillochmed sällan anträffar hos män, men liksom för att mildra de skadliga inverkningar den med en uppfostran, sådan som hennes, kunnat utöfva, hade hon af sin moder ärft en ovanligt stor mildhet, hvilken redan som barn gjorde henne till ett föremål för hennes omgifnings beundran. Sin starka vilja använde hon mest på sig sjelf, men hon utöfvade ett förunderligt inflytande på alla som omgåfvo henne, eller som med henne kommo i någon närmare beröring.

Alltefter som hon vexte till i ålder och förstånd, vexte hon, så att säga, ur de gamla trotjenarnes händer. All den läsning hon med så stor ifver och utan någon ledning sysselsatte sig med, hvilken dessutom underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde att hon förvärfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glömde att säga det Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla slags arbeten på olika språk voro samlade. Utom sitt modersmål och franskan, som hon grundligt kände, hade hon äfven lärt sig tyska, italienska samt tillochmed roat sig med att studera latin och grekiska. Hon kunde på alla dessa språk läsa de förnämsta skaldestycken och allt detta sammanlagdt gjorde att hennes principer, ehuru fasta och rena, voro en blandning af gamla hedniska och kristna läror; uti sin karakter förenade hon den antika stoicismen med den kristna tron och mildheten. Hennes grundsats var att utforska allting och att icke antaga något som hon ej från alla sidor lärt sig känna. Underbart var att hon härigenom ej förlorat någonting af sin tro på den kristna läran, hvilket eljest nästan alltid plägar vara fallet, då menniskan vill sätta sitt förstånd i främsta rummet. Lucy hade studerat alla de läror som äro mest egnade att förstöra all barnslig tillit och förtröstan på ett högre väsende, på en frälsande Gud, men af allt detta hade hon blott vunnit en mera orubblig tro än om den utan strid och utan pröfning inkommit uti hennes själ. Å andra sidan hade hon äfven med den mest enthusiastiska begärlighet insupit alla idéer om frihet och sjelfständighet. Hon kunde ej begripa eller ens såsom en möjlighet tänka sig något individuelt tvång; hon ansåg alla menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad angick förståndets utveckling. Liksom för alla, som hafva ett sjelfständigt lynne, en stark vilja, energi och kunskaper, var oförmågan att uträtta någonting nyttigt för menskligheten, i hvilken form denna nytta än skulle hafva uppenbarat sig, för Lucy en verklig plåga, ty hon ansåg sig förnedrad deraf, då hon inom sig kände de krafter som skulle erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon fått gifvit henne en mängd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i någon viss riktning och hon sjelf var ännu alltför oerfaren att kunna lägga band på sin förmågas mångengång vilda och oordnade utbrott.

Vi ha nu gått händelserna i förväg genom att skildra Lucys uppfostran och idéer till den tid då hon första gången lemnade hemmet. Efter denna öfverblick öfver hela hennes tidigare lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intellektuella utveckling, måste vi nu åter förflytta oss till lordens familjelif.