Emellan den tid då vi sist sågo Lucy i den svåra ställningen att icke kunna utbyta några tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes resa till Amerika hade många händelser egt rum. Efter en fyraårig förening med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit länge sjuk och hvars lidande varit mera moraliskt än fysiskt. Hon led af en tärande sorg, ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka blott hade bestått uti att icke lefva. Så länge hon hade lefvat ett barnsligt, obekymradt, tanklöst lif, hade hon varit lycklig, fastän mera passift. Den dag då ett inre lif hade vaknat inom henne, blef hon olycklig; man kan bokstafligen säga att då hon lemnade barnkammarens sorglösa verld, hade hon begynt att lida.

Under de fyra år som förgått sedan denna förändring, hade hon icke i sin omgifning kännt ett enda återljud af kärlek, godhet eller intresse, om man undantager de få förstulna ögonblick då hon, rädd att blifva öfverraskad, kunde utbyta några ord eller smekningar med den lilla Lucy. Allt var stelt, kallt, ceremoniöst omkring henne och lord Suffridge tycktes ha anordnat allt så, att intet från den omgifvande verlden kunde nå henne. Om man dertill lägger en alldeles ytlig uppfostran mera egnad för salongen än för ensligheten, kan man lätt fatta att Lady Elvine Suffridge led på allt sätt och att det var bäst för henne att dö ifrån detta lidande, som icke ens var ett smärtsamt lidande, utan endast ett långsamt aftynande.

Lord Suffridge tycktes vara mera förtretad än sorgsen vid sin andra hustrus död, och denna känsla är naturlig, med ett hjerta, så kallt och egoistiskt som hans.

Han önskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade för andra gången svikit honom.

IV
KANSKE? ...

Nu stod han åter ensam med sina dystra tankar, oåtkomlig för alla, och mer och mer hängifvande sig åt sina bizzarra, mångengång vansinniga infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrån honom och många svåra stunder måste Black och mrs Johns utstå med den rasande lorden.

Sådana tjenare äro lika sällsynta som beundransvärda; de stadnade fortfarande qvar uti familjen och voro, mera än den olyckliga fadren, såsom föräldrar för det enda barnet. Med förenade krafter arbetade de på det gemensamma målet att åstadkomma ett närmare förhållande mellan fadren och dottren samt att skänka den sednare den plats som tillkom henne och den hon så orättvist varit beröfvad. Just derigenom hade hon tvungits att lefva uti en krets, föga passande för hennes intelligens och hennes ställning uti lifvet. Nu var dock den rätta tidpunkten för ernående af detta mål ännu icke inne, ty lord Suffridge beherrskades af en fix, alla andra öfverväldigande idé, som upptog hela hans själ. Han ville nemligen lemna sitt namn åt en son och för att ernå detta mål, måste han ånyo börja se sig om efter en tredje hustru.

Men nu såg det ut som om de gråa dystra murarne på Abbey-Hall skulle hafva hviskat någonting om det sorgliga lifvet derinne, ty då lorden så snart anständigheten tillät honom det, åter började sina frieri-försök, märkte han att han trots sin rang och sin ädla hållning icke hade så lätt att få sin önskan uppfylld. Man började anse honom såsom en riddar Blåskägg och föräldrarne ville ej för hans rikedomar uppoffra sina barns lycka. Man visste intet bestämdt ondt om honom, men man anade att icke allt stod rätt till. Således fann han sig tvungen att längre bort söka det, som han eftersträfvade, med andra ord en hustru; hvilket verkligen efter en kort tid äfven lyckades honom, ty snart hemförde han sin tredje maka.

Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina båda företrädarinnor. Hon var tjugofem år gammal, utmärkt skön samt derjemte fullkomligt medveten om hvad denna skönhet förmådde verka, samt i stånd att till sin egen fördel begagna sig af denna förmon. Hon hade gift sig, emedan hon önskade blifva herrskarinna på ett stort slott, samt föra ett lysande lif, och ehuru hennes man förberedt henne på sin smak för stillhet och familjelifvets behag, lät hon ingalunda afskräcka sig deraf, utan litade på att allt nog skulle foga sig efter hennes vilja; hon var van att alltid blifva åtlydd och kände sig derföre fullt förvissad om, att förhållandet äfven framdeles skulle förblifva detsamma. Dock kunde hon icke beräkna alla de hinder hon skulle måsta besegra och erfor äfven en obehaglig känsla då hon första gången beträdde det dystra Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en första felslagen förhoppning låta afskräcka sig och för första gången fick lorden lära känna en makt som liknade hans egen. Det låg ingalunda uti Lady Marys planer att obemärkt låta sin skönhet blekna bort på det ensliga slottet; Abbey-Hall hade många grannar; dessa skulle nu bjudas och deras besök besvaras. De länge obegagnade vagnarne sattes uti brukbart skick, hästarne ersattes med nya, möbleringen restaurerades, dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i afseende på dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora våning. Och för att få vara i fred måste lord Suffridge gifva efter för hennes önskningar. Hans lynne blef derunder allt mera dystert och menniskofiendtligt, och det uti en så hög grad, att hans hustru måste taga alla en värds skyldigheter uppå sig, emedan han sjelf var urståndsatt att uppfylla dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit femton år, och således redan kunnat vara ett passande sällskap för styfmodren; men denne hade ej någon tid att egna henne. Emellanåt fick hon dock deltaga uti några nöjen när det fanns ungdom bland de besökande, och vid dessa tillfällen var Lucy alltid klädd med yttersta omsorg, samt lofvade blifva en skönhet af första ordningen; men snart såg Ladyn med oro den rival hon erhållit uti henne, ty ehuru ännu nästan ett barn, slöt sig dock en beundrande krets omkring henne. Hennes förstånd som var utveckladt långt öfver hennes år gaf hennes sätt och samtal en ledighet som fängslade alla som kommo i hennes närhet; och hennes person hade någonting tjusande, så väl för gamla som unga, för män som för qvinnor, hvilka alla oemotståndligt kände sig dragna till henne.

Att detta dock icke utan undantag gällde för alla, faller af sig sjelf, ty alltid finnes det mödrar och unga flickor som känna sig svartsjuka öfver en sådan framgång, eller som hylla så stränga principer angående unga flickors uppförande och sätt, att de finna anledning till förtal och klander om de på något vis öfverskrida de trånga gränsor, de för dem utstakat. Dock var antalet af hennes beundrare alltid mycket större, än deras som klandrade henne. För lord Suffridge tycktes emellertid en aning hafva uppgått att det hos Lucy fanns någonting som han aldrig drömt om. Snart blef hon dock af modren tvungen att återvända till barnkammaren, under förevändning att sällskapslifvet på hennes karakter utöfvade ett menligt inflytande.