— Hvarföre skulle Mylady just vara pjåkig? Att hon har mod när det behöfs, vet jag nog, annars vore jag icke här, och hade icke för hennes skuld lemnat allt det käraste jag eger, för att följa henne, vore det ock till verldens ända. Nog finnes det dem som ej tycka om Mylady, utan kalla henne blåstrumpa, karl i krinolin, och mycket annat dylikt, men jag vet att en bättre qvinna än hon är, vill jag aldrig känna.
— Ja, ja, det kan jag tro, men är hon enka, eller huru? Så ung och redan ha genomgått så hårda pröfningar; ja derföre kan hon också så bra förklara Guds ord!
— Hvad vet ni om de pröfningar Mylady genomgått? frågade Mary något häftigt. Tycker ni att hon ser olycklig ut? eller huru? Icke har jag åtminstone ofta sett henne gråta, och när det händer, så är det för sådant som skulle komma andra att mista förståndet.
— Men är hon enka, eller huru? upprepade miss Brown för tredje gången, med illa dold otålighet.
— Nej, det är hon icke.
— Så rysligt! stackars unga fru, tillade miss Brown, som ej var fullkomligt tillfreds med svaret och tyckte att bästa sättet att få veta något mera var att bege sig ut på gissningarnes område. Så rysligt, att ensam fara så långa vägar öfver hafvet för att återfinna sin man!
— Har jag någonsin sagt att Mylady var gift?
— Det har ni visst icke, men annat kan man väl ej förmoda än att hon endera är enka eller gift.
— Jag tycker ej om att prata så der om Mylady, sade Mary, i det hon steg upp; vill ni veta något mera, så fråga henne sjelf. Farväl derföre tills i afton, efter jag har den äran att vara er hyttkamrat! Jag måste gå och se om Mylady behöfver mig.
Miss Brown satt ännu en lång stund orörlig, följande Mary med ögonen till dess hon försvann; derpå sade hon till sig sjelf: Det är besynnerligt ... men jag måste få reda på det! ... hvarefter hon försjönk i djupa tankar, till dess hon åter lyftade sina ögon till himlen, tog en nål ur sitt bälte, stack den mellan bladen uti sin bibel, samt öppnade den på det ställe, försynen sålunda anvisat henne.