Emellertid hade Mary kommit till fördäcket och närmat sig ett fruntimmer, som med fötterna insvepta i en stor, rutig shawl satt fördjupad i läsningen af en bok. Hon bar på hufvudet en liten rund hatt med ett ljusgrått flor, hvilket utan att täcka ansigtet, gaf det ett uttryck som hade man sett det genom en lätt poetisk dimma. När Marys gestalt stadnade framför henne, lyftade hon upp två stora, blåa ögon med ett uttryck af liflighet, hvilket sällan förekommer hos ögon af denna färg då de med ens falla på ett nytt föremål; de bruka lifvas, men sällan genast vara lifliga. Kring hennes vackra, välbildade läppar lekte ett eget slags leende, som utan att vara gladt, var liksom ett återsken af en i hennes hjerta för hela menskligheten inneboende välvilja. Uti detta leende fanns icke heller den enformiga artighet, som den fina uppfostran och verldsvanan trycker på mången qvinnas läppar och som nästan lika möter en vän och en person som hon föraktar. För att få en klarare föreställning om denna qvinna, så låtom oss läsa fragmentet af ett bref som ganska troget återger hennes person.
”... Slutligen skulle jag göra Lady S. bekantskap och blef införd till henne af min vän L. Hennes tant var icke hemma, men efter att hafva låtit anmäla oss, blefvo vi visade till en liten salong, hvilken jag hade tid att betrakta under det vi väntade på templets gudinna. Rummet bar en underlig prägel af qvinlig och artistisk smak, samt manlig verksamhet. Det var ett slags boudoar genre Pompadour, hvitt siden med rosor; en mängd små saker, alla artistiska och smakfulla, voro der uppställda, statyetter, små taflor, fina thé-serviser, kinesiska vaser; det var en sammansättning af olika genrer och ändock fanns uti det hela en trefnad som visade att den, som bebodde detta rum, hade ordnat allt för att behaga sina ögon och ej af fåfänga — bevis på en sjelfständig natur, som känner ingen annan lag för sin smak, än sin egen ingifvelse. Men särdeles anslog mig ett bord, som upptog hälften af en vägg och som bokstafligen var öfverlastadt med böcker, porträtter, blommor och kringspridda papper: en hel liten verld af konst och intelligens. Ingenting var ordnadt med afsigt, en fri anda var upphofvet till allt detta. Man kunde sluta att det var hon sjelf som återspeglade sig uti det hela, och jag medger att allt hvad jag hade hört sägas om henne ingaf mig en stor otålighet att se detta rum upplifvas af själen, som tills nu blott sväfvade deri. Men då jag stod och väntade, började jag bäfva; är hon en engel eller en demon? hvilketdera? ty endera måste hon vara. Jag hade än hört henne prisas till ytterlighet, än grymt förtalas och jag ville sjelf dömma. Om jag bäfvade, var det derföre att jag var rädd att finna henne under min förväntan, icke stor nog eller icke nog förskräcklig.
Frasandet af en klädning underrättade mig med ens om hennes ankomst; mitt hjerta klappade, dörren öppnades och hon trädde in. Hennes första åsyn lät mig skåda ett temmeligen vanligt ansigte; en medelmåttig längd, ett öppet uttryck, samt den ledighet uti sättet att föra sig, som nästan alltid förvärfvas genom mycken verldsvana. Hon ursäktade sig artigt öfver att hafva låtit oss vänta, emedan hon ej haft hjerta att låta sina stackars blommor försmäkta af törst. Hon hade en vänlig blick för oss båda, och uti hennes leende, uti hennes ansigtsuttryck fanns något som befriade en ifrån allt onödigt tvång. Jag tyckte mig förut hafva sett detta ansigte endera på någon tafla eller uti en dröm; hvilketdera, kunde jag ej minnas.
Så länge samtalet rörde sig kring vanliga ämnen, hade hon ett likgiltigt uttryck; hon lyssnade uppmärksamt, men talade litet.
Så snart fråga väcktes om intressantare ämnen, följde jag med spänd nyfikenhet hennes ansigtsspel, som blef allt mera själfullt; ögonen blixtrade och liksom ofrivilligt upptog hon frågan och tycktes lyssna till sin egen röst, som var full af klang; de ord hon talade voro ej utsökta men förde rakt till målet. Mig föreföll hon som en prestinna som höll sanningens vågskål i sin hand. Vi hörde på; man kunde ej tvifla, hon måste ha rätt, tyckte man, om hon äfven hade orätt. Hennes ord voro klara och bevisande, ty det hon sade kom från en varm och fast grundad öfvertygelse.
Medan jag lyssnade till hennes ord, roade jag mig med att studera denna intressanta varelse.
Hennes drag voro ej egentligen vackra, ty de voro hvarken regelbundna, eller bestämdt utpräglade; ansigtet var ovalt och munnen var särdeles välbildad; den kunde lika väl uttrycka indignation och förakt som ömhet och beundran. Ett par stora och vackra, ehuru icke artistiskt sköna ögon voro infattade i långa ögonhår, hvilka beskuggade kinden då blicken sänktes nedåt. Dessa ögon hade ett vexlande men alltid godt uttryck, hvilket stod i fullkomlig harmonie med hennes ord; de kunde ibland blixtra till som diamanter, och ögonblicket derpå blott tala om ömhet och kärlek. Hennes ljusa lockiga hår gaf ett ljuft utseende åt det lilla hufvudet, som aldrig höll sig stilla; äfven det talade själens språk. Två små välbildade och hvita händer voro i ständig rörelse och sökte alltid någonting att leka med; en penna, en pappersknif, hvad som fanns till hands, blef snart af hennes lifliga hand förvandlad till en spira, den hon lekfullt hotade med, eller smekande förde öfver kinden. En den finaste lilla fot smög sig fram under den vida klädningen som nedföll i rika veck.
Sådan föreföll hon mig vid första bekantskapen. Men hvem kan beskrifva hennes karakter, denna lefvande gåta? Så god att hon vill alla väl, är hon ibland sarkastisk och bitande qvick på andras bekostnad, dock aldrig så, att det hon säger skulle qvarlemna ett dåligt eller löjligt intryck af den omtalade personen. Till ytterlighet enthusiastisk för allt skönt och ädelt, kan hon dock emellanåt försvara de orimligaste påståenden. Tillbedjande dygden och för det mesta sträng ända till puritanism, är hon ändock ofta full af koketta infall, hvilka äro i stånd att förvrida hufvudet på andra. Hon kunde ha varit en drottning, men hon kan lika väl finna sig uti att sköta sitt hushåll och vårda blomstersängar. Glad ända till ytterlighet, så att hon kan få ett helt sällskap att skratta, kan hon en annan gång med ett enda ord föra äfven den lättsinnigaste på de mest allvarliga tankar. Hos hvarje karakter förstår hon att finna den förmånligaste sidan och utforskar hvar och ens idéer, med en mine som tänkte hon på någonting helt annat. Hon är med ett ord en oförklarlig qvinna. Man måste endera hålla mycket af henne, beundra, tillbedja eller vända sig ifrån henne. Hon är endera en stor kokett eller en qvinna som ännu icke funnit sin rätta bestämmelse här i verlden och som icke arbetat sig upp till höjden af sina gåfvor. Hon kan ej ljuga, ej handla till hälften; hon är så uppriktig att man ibland kan misstänka henne för att icke tala sanning, så rättfram, att man vore frestad att beskylla henne för falskhet, då man icke känner henne.
För att låta bli att älska eller hata henne, måste man göra såsom jag — studera henne — och ehuru jag redan sen någon tid gör det, sysselsätter jag mig dermed ännu med samma intresse ...”
Dessa rader kunna gifva ett begrepp om det intryck, hon hos mången framkallat, och vi måste tillägga att Lady S. aldrig fick företaga sig någonting obemärkt, ehuru hon sjelf trodde det, ty hvarhelst hon befann sig, väckte hon intresse, och två läger bildade sig genast, det ena för att beundra, det andra för att klandra henne.