Mary tilltalade Lady S. med en vänskapsfull förtrolighet, men uti hennes sätt röjde sig tillika en stor tillgifvenhet och beundran; uti det småleende och den blick, hvarmed Ladyn såg på henne, kunde man läsa att det förhållande, hvaruti de stodo till hvarandra, mindre var det af tjenarinna och matmoder, än emellan tvenne förtrogna som hvardera vilja bibehålla sin rätta plats, och den glömde Mary aldrig, ty hon var alltid uppmärksam och tjenstaktig. Lady S. yttrade sin önskan att så tidigt som möjligt lägga sig, före sina hyttkamrater, och hon gick derföre öfver däck med ett vänligt leende och en böjning på hufvudet åt de längre aflägsna, samt en handtryckning åt sina närmare bekanta. Hennes gång var lätt och ädel, icke förnäm; och man såg att hon, ehuru egande mycken verldsvana, dock gerna ville vara obemärkt.
När hon öppnade sin hytt-dörr och fann att Mary ensam var der, stängde hon den hastigt, kastade lifligt hatt och shawl af sig och utropade:
— Nå, Mary, hvad tycker du om denna sjöresa? jag för min del finner den odräglig, ty att evigt se dessa samma ansigten, som alla äro lika obekanta, blir i längden outhärdeligt! Jag längtar så till det kära Europa, till den älskade stranden, som jag kommer att se blott i förbifarten. Sedan jag återsett Englands jord, får jag mera tålamod, och då flyga vi; icke så, Mary? vi flyga, fria fåglar, till de länder vi önska se. O! Mary! jag tänker visst ibland att min fader blir orolig öfver min bortvaro. Men nej! du vet att jag ej kan förmå mig att återvända till honom, att instängas på det ensliga slottet och lefva som fastkedjad. Nej! tusen gånger nej! när man har kraft, mod och förstånd, skall man ej som en docka sitta hemma och brodera i båge för att sysselsätta sina fingrar. Dessutom är jag ej skapad att vara en så förnäm lords arftagerska; nej, min far är alltför rik för mig. Jag vill vara fri, fri liksom lejonet i skogen! jag vill ej veta af något tvång ... men, jag började med en fråga och har nu utan att vänta på svar, för hundrade gången låtit dig höra dessa uttryck af min oro och min längtan.
— Mylady vet nog att jag ej kan fördraga sjön, men hvad gör det? Till allt behöfves litet vana; dessutom är sådant så obetydligt att jag ej dugde att vara med er Mylady, om jag klagade för så litet. Men vet Mylady, hvad jag tröstar mig med? Jo! det är att se huru mycket man sysselsätter sig med er, och att höra så många berömma er. I afton fick den gamla miss Brown tag uti mig och ville nödvändigt veta hvem Mylady är och hvar ni lemnat er man?”
Lady S. som just börjat ordna sitt hår, vände sig om och brast ut i ett klingande skratt, som hon på en lång stund ej kunde hämma.
— Min man, ha, ha, ha! Nej! min kära miss Brown, någon sådan hvarken har eller tänker jag taga mig. Min man! nej, det låter för löjligt, men hvad svarade du?
— Jag svarade som vanligt, att det ej anstod mig att tala om Myladys angelägenheter, och rådde henne att fråga eder sjelf.
— Hvarföre det, Mary?
— Emedan jag tyckte det var bäst att låta dem tro er vara gift, ty det sägs ju att man i Europa så mycket skall undra öfver, när ogifta fruntimmer resa ensamna. Så många hafva redan frågat mig, och utan att vilja säga en osanning, låter jag dem tänka hvad de vilja.
— Nej, snälla Mary, jag bryr mig så litet om hvad andra menniskor tänka om mig, ty jag har intet att blygas för. Ingen har frågat mig, men skulle någon göra det, så svarar jag sanningen och den känner du.