— Skratta ej, min fröken! Jag är olycklig, ty jag vet ej om ni kommer att förlåta min djerfhet. Lucy, jag älskar er; om ni försmår min kärlek, är jag en förlorad menniska!
— Herr baronet, svarade Lucy med mycken köld, ni har illa valt stället och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen är jag bra litet disponerad för ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde ni ville bedja mig om något råd och jag skulle efter bästa förmåga sökt tjena er, men då ni kommit fram med en kärleksförklaring, vill jag göra er den tjensten att söka glömma den.
— Lucy, Lucy! Jag dödar mig, om ni talar på detta sätt! Ser ni då ej huru gräsligt olycklig jag är?
— Herr baronet, för det första ber jag er kalla mig Lady Suffridge, för det andra vet ni redan att jag håller Eneiden i handen och just nu läser om Trojas belägring; jag befinner mig således i alltför höga regioner för att tro på sjelfmord efter en sådan olycka. Herr baronet, låtom oss tala förnuft! Ni känner mig sedan tre veckor och ni talar om att döda er för min skull. Nej, jag kan ej tro er vara så bedröfvad, ty er olycka har ej kunnat så hastigt antaga dessa proportioner. Hvad ert yttrande om att döda er angår, vill jag hoppas att jag missförstått er.
— Hvarföre så, min fröken? Ni missförstod mig alldeles icke. Tror ni mig sakna mod att göra det? frågade Edvard stolt.
— Ni kallar det mod, att döda sig, men jag kallar det feghet.
— Feghet! Nej, icke vid min ålder; ty då binder oss lifvet med så starka trådar, att det fordras mod för att afslita dem.
— Den, som ej förmår lida eller beherrska sig, är feg. Jag vill ej att ni tager detta uttryck såsom riktadt blott mot eder, ty det kunde synas förolämpande; jag har dessutom tänkt detsamma förr än i dag och vill ni blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att tänka som jag.
Edvard stod som slagen af åskan; han kände sig generad, och insåg att han förlorat terräng, samt att det vore svårt att återvinna densamma, men han återtog:
— Fröken Suffridge, ni är en stark, en hjeltemodig qvinna, derföre kan ni ej förstå svagheten. Kanske ni icke heller någonsin har lidit och icke kan fatta hjertats fordringar, då det funnit föremålet för sin längtan.