— Ni har kanske rätt, herr baronet. Jag har aldrig älskat något annat än Gud, min moders minne, och friheten; ej heller har jag någon lust att öka antalet af föremålen för min kärlek. Dock är jag hvarken oerfaren eller öfvermodig nog att tro mig säker att ej förlora mitt hjertas frihet; men ännu är jag herre öfver det, och måste bedja er, herr baronet, att icke bygga några förhoppningar på dess svaghet.
— Kunna då ej min dyrkan, mina böner beveka detta hjerta?
— Dyrkan! böner! Kan väl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna uppväcka medömkan, men icke kärlek. Jag tänker mig att den rätta kärleken lugnt och värdigt bemäktigar sig vårt hjerta, steg för steg intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart låter vinna sig, är liksom ett svagt hufvud under champagnens inflytande.
— Ni är grym, fröken! Ni nekar mig icke allenast er kärlek, utan äfven tron på uppriktigheten utaf min.
— Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att edra känslor skola försvinna såsom ett rus. Men hvartill tjenar det att tala vidare härom? Ni har olyckligtvis egnat mig er kärlek, jag besvarar den ej, låtom oss icke derföre blifva ovänner. Ett så nytt sår kan snart helna. Jag ber er, tänk ej annorlunda på mig än som på en vän.
— Jag, ej mera älska er! nej, det är omöjligt! Låt mig hoppas, låt mig uppoffra hela mitt lif för er, låt mig i tysthet tillbedja er, och till belöning derför begär jag blott er aktning och emellanåt ett vänligt ord!
— Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar ännu engång att jag tror på uppriktigheten af edra känslor, men betviflar deras varaktighet; åtminstone vill jag hoppas det. Men nu måste vi hem, ty frukosttiden är snart inne. Men då hon märkte hans förtviflade utseende tillade hon mildare: Ännu ett ord till sist. Förtviflan kan väcka medlidande, men modet väcker aktning; en sann stolthet vill ej veta af den förra känslan, utan sträfvar att uppväcka den andra. Bjud mig nu er arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp för att gå.
Sålunda promenerade de upp till slottet, Edvard med ett dystert ansigte, som illa öfverensstämde med det lifliga samtal Lucy inledt för att förskingra det obehag uppträdet i templet framkallat. Då de inträdde i slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande:
— Huru stora förändringar kunna ej några minuter åstadkomma! för en half timme sedan gick jag full af hopp ut från denna dörr, nu återkommer jag med brustet hjerta!
Lucy stannade, och blickande honom öppet och bestämdt i ögat yttrade hon: