— Herr baronet, vill ni som en vän qvarstanna hos oss, så vidrör icke detta ämne; endast så kan jag glömma det obehagliga uti vårt nuvarande förhållande.
— Jag lyder! svarade Edvard, men då Lucy före honom gick in, var det med en hotfull blick han följde henne.
Då Lucy inträdde i förstugan, märkte hon med förundran, att betjeningen ej var der som vanligt, ty det rådde alltid en sträng etikett på slottet. Hon hörde hastiga steg i trapporna och kände liksom en jernhand klämma hennes bröst; hon anade att någonting händt, ilade uppför trapporna och var i nästa ögonblick inne uti salen, der fru Rush mötte henne med en förfärad mine.
— Hvad har händt? frågade Lucy häftigt.
— Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat efter läkaren.
— Hvar finnes han?
— I sin faders rum.
VII
NEMESIS DIVINA
Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann gossen liggande på en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge stod der bredvid, stum, blek, orörlig, med blicken fästad på såret; mrs Johns sökte att hämma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan att yttra ett ord, och med ett beundransvärdt lugn, närmade sig Lucy barnet, såg på såret och förenande sina ansträngningar med mrs Johns’, bemödade hon sig att få blodet att stanna. Knifven hade träffat i sidan och barnet låg blekt och kraftlöst, utan att kunna öppna ögonen. Slutligen anlände läkaren och lyckades förbinda det blodkäril som blifvit afskuret. Då fattade Lucy sin faders arm, och förde honom, utan att yttra ett ord, till ett annat rum, der hon förmådde honom att slå sig ner i en hvilstol. Den gamle lydde som en automat, sade ej ett ord utan stirrade endast framför sig. Plötsligt grep han med begge händerna om sitt hufvud och utropade med en dof, nästan graflik röst:
— Blod! blod! på samma ställe, med samma knif! ... Åh Lucy! det är ohyggligt ... Hämden hämden! ... Guds straff ...!