— Min far, lugna er, sade Lucy, som förskräcktes öfver fadrens ord och de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet låg. Lugna er, kanske blir det ingenting!
— Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dör, jag vet det, ty det var på samma sätt, med samma knif! — Det är Guds straff, — afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det är hämden — ja, du vet det icke, men det är hämden.
I detsamma inträdde Black och kallade Lucy till läkaren samt lofvade att under tiden stanna inne hos lorden.
— Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt.
— Ja, ja, fröken, nog känner jag till detta, det är ej så farligt, gå ni bara!
Lucy gick, och då hon kom till rummet der barnet låg, gick doktorn emot henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick:
— Jag tror det är min skyldighet att säga er sanningen. Gud är allsmäktig; men här kan jag intet göra; medicin verkar icke, bloduttömningen har varit för stark och jag befarar att blott få stunder återstå innan dödens engel bortför detta barn.
Lucy närmade sig den lilla Robert, knäböjde vid hans sida och började halfhögt bedja: Min Gud, han skall hafva det bäst hos dig; jag vågar ej bedja dig låta honom lefva, men trösta dem som blifva qvar, låt oskuldens välsignelse sänka sig ned öfver detta hus!
Vid dessa ord inträdde fru Rush och Edvard, och böjde knä vid barnets bädd; då öppnade den döende ögonen och hviskade nästan ohörbart:
— Gode Gud, tag mig till dig! Farväl, älskade syster ... goda pappa ... jag somnar i Jesu famn ...