Läkaren, som höll fingret på barnets puls, lyssnade ännu en stund och vände sig sedan till de kringstående med dessa ord:
— Kroppen är blott stoft, själen är odödlig; lycklig den som dör utan fruktan, utan att hafva kännt otrons giftiga stygn!
Lucy närmade sig det döda barnet, tryckte en lång kyss på den redan kallnade pannan, tog den ännu mjuka kroppen i sina armar och sade slutande den till sitt hjerta: ”Låtom oss föra honom härifrån, ty min far bör ej skrämmas. Nu är det han som har behof af vår omsorg; denne behöfver den ej mer”.
Och nu tågade den lilla processionen genom den stora salen, prydd med gamla familjeporträtter, uppför den praktfulla marmortrappan med förgylld ledstång, och steg in uti det rum, der för fem år sedan detta samma barn, som nu var ett liflöst stoft, hade sett dagen och uppfyllt sin faders hjerta med omätlig glädje. Lucy tryckte honom ännu engång uti sin famn, och det grep henne underbart att känna sitt hjerta slå emot ett annat, hvilket för några timmar sedan klappat fullt af lif och nu — ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar — juvelen hade obefläckad nått det högsta målet.
När liket blifvit lagdt på sin bädd och iklädt den sista skruden, önskade Lucy gå in till sin fader, men gamle Black och fru Johns ville på inga vilkor låta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men det var henne omöjligt att emotstå sina gamla vänners bestämda och tillika bedjande enträgenhet.
Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas ådror. Han befann sig i samma tillstånd som förr, och af det han sade, förstodo hans väktare att han önskade få veta namnet på Edvards mor. Emellanåt tviflade de på huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det fanns ett visst sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock helst tro att de endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken rubbats af ett allt för våldsamt slag.
I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon var mycket blek, men hade ej ett ögonblick förlorat sin fattning; hon var lugn, men blicken var, om man så kan säga, djupare är vanligt; rösten hade förlorat något af sin klang och hennes gestalt var stelare än annars. Allt hade tilldragit sig så hastigt, att tanken knappast förmådde uppfatta händelserna i deras helhet.
— Det är förskräckligt, utbrast slutligen fru Rush.
— Ja, svarade Lucy, men säg mig huru allt detta tilldrog sig.
— Det hände ju nästan midt för våra ögon! Då jag kommit ned, gick jag som vanligt före frukosten fram och tillbaka i rummet. När Lord Suffridge sedan kom in, satte vi oss båda framför dörren till balkongen, och sköterskan hemtade in barnet, som var friskt och muntert; då tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla Robert lekte mycket snällt och vi började tala om ett och annat; småningom leddes vårt samtal på baroneten, och jag berättade att han hette Glithingham efter sin onkel, som dog barnlös och lemnade sitt namn och sin förmögenhet åt den närmaste slägtingen. Han frågade mig just er mors namn, sir Edvard, då vi med ens hörde ett buller och ett häftigt skrik från Lordens rum. Vi skyndade dit och funno lilla Robert utsträckt på golfvet. Dörren hade stått öppen; han hade gått in och bland Lordens vapen tagit en knif, på hvilken han sedan måste hafva fallit, ty han hade ett djupt sår i sidan. Hans fader upplyftade honom genast, drog knifven ur såret och lade honom på den soffa der han sedan dog. Blodet strömmade ur det öppna såret, jag ropade på hjelp ... resten känner ni sjelf. Jag ämnade visst om ett par dagar resa bort, men nu, min kära Lucy, kan jag ej lemna dig på detta sätt och jag hoppas att du ej heller har någonting emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfällen som detta, kan det vara ganska bra att hafva ett manligt bistånd, och jag vet, att han ingenting högre önskar än att kunna vara dig till någon tjenst. Icke sannt, herr baron?