— Om fröken icke försmår den ringa nytta jag kan göra, skulle jag skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.
— Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gör oss ett nöje genom att stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom för att påminna honom om vilkoren derför.
Lord Suffridges sjukdom, hvilken i början antagit samma hotande karakter som någon gång förut, upphörde efter de första våldsamma paroxysmerna. Han emottog underrättelsen om sonens död med ett utbrott af tårar, som lättade hans hjerta. De gamla tjenarne förklarade denna oväntade vändning uti hans tillstånd såsom en följd af Lucys välgörande inflytelse. Han var dock uti ett svaghetstillstånd som hindrade honom att följa sorgetåget, hvilket till grafven ledsagade den engång så varmt efterlängtade, nu döda sonen.
En vecka hade sålunda förflutit sedan den tragiska händelsen, då Lord Suffridge en dag tillkallade Black:
— Hör, min vän, började han, jag begär en tjenst af dig! Sök att af sir Glithinghams eller fru Rushs betjening få reda på det namn baroneten hade, innan han antog sin onkels titel, och säg det sedan åt mig då jag är ensam; försök att snabbt och utan att väcka uppseende ombesörja denna sak.
Black aflägsnade sig, och nu satt Lorden orörlig, väntande på svaret och likväl bäfvande för detsamma. Ty ehuru han ej kunde låta bli att stirra mot dörren, darrade han hvarje gång han hörde någon rörelse eller något steg derutanför. Nu inträdde gamle Black.
— Vet du det? frågade Lorden. Svara! men säg icke namnet!
— Ja, jag vet.
— Af hvem?
— Af fru Rushs tjenare.