— Hör mig, Black, säg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif det derpå, och gif det sedan åt mig!
Black lydde, under det han emellanåt betraktade Lorden, liksom om han befarat att förståndet ånyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit, lemnade han pappret åt Lorden, som, utan att se derpå, gömde det uti sin hand.
— Gå ut nu, Black; lemna mig. Gå, säger jag. Jag vill vara ensam. Gå, skynda dig!
Nu blef Lorden ensam; när tjenarens steg ej mera hördes, såg han på sin venstra hand, som hårdt sammanknuten omslöt pappret, hvilket tycktes väcka en så stor förskräckelse och nyfikenhet hos honom. Han betraktade länge sin hand utan att göra en rörelse för att öppna den.
— Hvad innehåller du? sade han slutligen. Har jag anat rätt? Denna likhet! denna röst! — det kan också vara en villa, huru många fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ändock vore så? Jag skall se ... nej, jag har ej mod dertill.
Och nu börjades en pantomim, som varit nästan löjlig, om ej det dystra ansigtet, dessa bleka drag, och denna förskräckta blick hade gjort den hemsk. Han ville öppna handen och så snart pappret syntes, sammanknöt han den åter hastigt och såg bort. Slutligen, då denna strid hade räckt nog länge, tillslöt han ögonen, och ställande pappret så, att det genast skulle träffa hans blick, såg han hastigt upp.
— Starling ... Starling, framstammade han kraftlöst. Det var således sannt! det var han!
Han tillslöt åter ögonen och satt länge på detta sätt; plötsligt steg han upp och gick häftigt flere hvarf omkring rummet.
— Edvard Starling ... Jane Starling! nu hämnens J på mig!
Han fortsatte sin vandring och stannade framför en stor spegel; länge stod han så, betraktande sig sjelf; derpå utbrast han, liksom talande till sin egen bild: