— Lucy, mitt barn, började Lorden, du vet nog huru kär du är för mitt hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den känsla jag förut hyste för dig. Den dag jag lärde mig förstå dig, blef du allt för mig, du är det ännu mer nu, då jag ser skiljsmessan nalkas, ty vid din ålder tillhör det ju qvinnan att lemna sitt förra hem för att bilda ett annat. Jag vill gå rakt till målet: baron Glithingham älskar dig, jag kan ej önska mig en bättre son och jag hoppas, (han lade en särdeles tonvigt på dessa ord) att min dotter ej har någonting att invända emot sin faders vilja.
Lucy hade åhört fadrens ord utan att en muskel rört sig i hennes ansigte. Hennes klara blick var fästad på honom, man såg att hon blott afvaktade slutet, ty hennes svar var färdigt.
— Min far, jag vill icke uppehålla mig vid det som ni först yttrade; erkänslan kläder sig illa i ord; och hvad det öfriga angår, så har jag blott ett svar att gifva derpå: Jag älskar icke sir Glithingham; jag kan icke blifva hans hustru.
— Se så, der har vi åter den sekelgamla visan: icke älska! liksom vore detta en nödvändighet! Kärleken tillhör blott det inre lifvet och giftermålet är en konventionel, en social fråga. Lagen vet ej af kärleken, och äktenskapet är en laglig institution!
Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den mest vanliga satts. En allt större och större förvåning stod att läsas uti Lucys ögon; nu steg hon upp, ställde sig med korslagda armar framför honom, med ett till hälften allvarligt, till hälften skämtsamt utseende.
— Vill ni sätta mina principer på prof, min fader? eller har jag missförstått er? Jag inser icke nödvändigheten för mig att blifva gift; jag känner ännu ingen man, för hvilken jag ville uppoffra min frihet; hvad åter angår den åtskillnad ni gör emellan giftermål och kärlek, så vet jag, att en sådan finnes, men för min del är jag ingen anhängare af den skola, som vill göra dem båda oberoende af hvarandra. Låtom oss icke mera tala om sir Glithingham; hans hustru blir jag aldrig.
Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen. Lorden steg upp, hans ögon flammade; han fattade häftigt Lucys arm och gick emot slottet med hastiga, bestämda steg; det var som om han haft mycket skyndsamt att komma till sitt rum. När han inträdt och reglat dörren, först då såg han upp till Lucy, hvilken följt honom lugnt och utan att hans uppförande det ringaste förskräckt henne. Det finnes karakterer, hvilka liksom finna sin rätta näring i striden.
— Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du måste återtaga dina ord, ty jag vill, att du blir hans hustru, och du känner mig nog, för att veta hvad det betyder, när jag säger: jag vill!
— Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?
— Mitt barn, du bedårar dig sjelf, du drömmer. Tror du då att lyckan finnes på jorden? Nej, den har aldrig funnits annat än i böcker. Jag vill ditt väl, jag vill sörja för din framtid, jag vill gifva dig en god make, och du ... du vågar säga, att jag vill din olycka! Lucy, gif noga akt på mina ord: du måste, du skall blifva hans hustru.