— Min far, är då sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle önska se mig förenad med?
— Ja! det finnes ingen annan ... tala ej derom! Du vet icke hvad du säger, du förstår icke huru dåraktig du är. Lucy, efter några dagar kommer han hit och då ger jag honom mitt löfte.
— Ni får icke göra det, ty jag samtycker icke till denna förening och kommer aldrig att göra det.
Lorden åhörde dessa ord med ett slags bäfvan; han hade anat det, men blef först nu förvissad om, att han hade att göra med en vilja, lika stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hårdt sitt hufvud mellan sina båda händer, liksom om han velat qvarhålla sitt förstånd, färdigt att öfvergifva honom. Med ens stannade han framför sin dotter, som helt lugn satt uti ett soffhörn och lekte med sina lockar.
— Lucy, sade han, du är hård; du är grym! Vill du döda din fader?
Hon såg upp med förvåning.
— Min far, jag förstår ej huru det så kan uppröra er, att jag vägrar att blifva sir Glithinghams hustru?
— Du förstår icke, — nej, du får icke förstå, du får icke veta det! nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig på sina knän derom.
Och han kastade sig ned för henne, kysste med vildhet hennes händer, och omfamnade hennes knän, liksom en älskare i afskedsstunden utgjuter hela sitt hjertas ömhet i ett utbrott af omätlig kärlek. Lucy slet sig lös och, ställande sig på afstånd ifrån sin fader, sade hon:
— Min far, ni är sjuk! — Jag skall tillkalla Black. Ni behöfver säkert hvila.