— Hvila? sjuk? — nej, men jag blir galen, om du motsätter dig min vilja. Fordrar du något offer af mig? säg! Vill du först på ett år resa till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke! Du vill här inrätta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag öfverlemnar dig ditt mödernearf; du får använda det som du vill, men säg ja, säg, att du vill försöka att försona dig med denna tanke! Lucy, säg ja, jag ber! jag är icke sjuk, icke galen, som det kunde tyckas; jag är blott olycklig! Om du visste Lucy, huru grymt det är att bönfalla om en sak, hvilken man har rätt att fordra! men du är mig så kär, jag kan icke befalla dig ... men nej, dåra dig icke med något hopp! ... Om du icke viker för mina böner, så skall jag tvinga dig, var förvissad derom! Barn äro skyldiga sina föräldrar lydnad.

Han gick häftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt papper och fortfor: här är din förmögenhet!

— Min far, det ser nästan ut som om ni ville köpa mitt samtycke.

— Nej, Lucy, jag hade redan förut ämnat göra det; jag är rik nog, du får använda det huru du vill och dessutom behöfver du det till din resa. Gå nu, Lucy, gå, jag ber dig, — jag skall sedan tala med dig — nu, kan jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag ser i detta rum! Gå, gå, säger jag! Han fattade henne i axeln och förde henne till dörren, hvilken han öppnade och reglade efter henne.

Så snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla hennes ridhäst, och en qvart timme derpå satt hon på det ädla djuret, hennes vän, hennes följeslagare på alla hennes utflygter.

Det hör i England till qvinnans uppfostran att hon skall lära sig rida; det är för henne icke blott ett nöje, det är ett behof.

Den, som rätt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna ädla konst, kan ibland påminna sig en promenad till häst, såsom man minnes en vigtigare tilldragelse uti lifvet. Då ryttare och häst känna hvarann, då djuret hör till de intelligenta, kan en sådan ridt likna skaldens dikt. Upprörda tankar lugnas, vilda känslor gifva sig luft i den berusande farten. Betrakta det ädla djuret, som känner sin betydenhet, då sadeln hvilar på dess rygg, som biter sitt betsel — ett tecken på dess underdånighet för verldens konung — menniskan! Han står; han väntar; nu kommer ryttaren, hoppar upp i sadeln och fattar tyglarne. Den ädla gångaren vet nu huru den skall bete sig, han slår taktmessigt, jemt och bestämdt, sina hofvar i marken, han håller det vackra hufvudet ädelt upplyftadt, han spetsar sina öron, hans ögon blicka lugnt omkring sig; han står der i hela sin ädla naturs fullhet. Men scenen förändras. Det är icke nu den stolte mannen som nalkas gångaren, utan en qvinna. Hon ordnar den långa kjorteln, jemkar handskarne, håller behagfullt i ridspöet, medan tyglarnes ändar vackert nedfalla från handen; en lätt rörelse på hufvudet ... och hästen har förstått: nu kröker sig halsen till en båge, fötterna vidröra knappast marken, en kokett rörelse med kroppen; den hoppar på ett ställe, den låtsar vara olydig, ostyrig, för att gifva sin herskarinna nöjet att få honom tam, och nu börjar den vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den blickar omkring sig, huru den emellanåt vänder sina ögon, liksom för att fråga om allt är som det skall vara. Men nu blir det annat af! En lätt gestalt hvilar på dess rygg, tyglarne ha fattats med bestämdhet, ryttarinnan klappar djurets hals hon ger det ett tecken att flyga af, ty hon är otålig; hon vill bort ... då upplyfter hästen sitt hufvud, inandas våldsamt luften, ögonen färgas i rödt, fötterna kastas högt upp, den far af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig ifrån halsen; en darrning genomilar alla dess muskler och nu genomfar han rymden, han vill ej vidröra marken, han synes ha vingar; han har icke blott förstått sin ryttarinnas önskan, han delar den. Han vill ej veta af andra menniskor, blott en vill han föra bort, bort! Farten blir allt starkare, han hinner knappast se hvartåt det bär; han skälfver, han blir utom sig; men när slutligen den mjuka handen återhåller tyglarne, hejdar det ädla djuret sitt lopp; det kan lika litet stanna tvärt, som ryttarinnan med ens kan få sina upprörda känslor att lugnas.

Lucys ridhäst, Fancy, var en snöhvit gångare af ädlaste blod. Från födseln hvita hästar äro en sällsynthet, men detta är icke den enda orsak hvarföre de äro eftersökta, ty de hafva dessutom någonting alldeles egendomligt. Deras hår skiftar i silfver, och det röda hullet, de blåa ådrorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig häst; den kände Lucy på rösten, den var trogen som en hund, och förstod att böja sin natur efter sin sköna herrskarinnas. I dag, då Lucy lätt hoppade på dess rygg, efter den vänliga smekningen på den mjuka halsen, och gaf den vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin drägt, blef Fancy nöjd. Den behöfde icke återhålla sin lust att springa; nu gällde det att ila framåt. Några ögonblick — och den hade kommit förbi jerngrinden och fördjupade sig Lucy nu i skogen lemnande vägen åt sidan. Hon var särdeles upprörd, hennes små händer omfattade krampaktigt ridspöet; hon bar hufvudet högt och andades tungt.

— Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, så långt du kan! För mig bort, — frihet, det är hvad jag behöfver. Förstår du, Fancy? jag vill vara fri!

Småningom blef farten mindre, hon tänkte, hennes hjerta blef lugnare.