— Stackars du, sade hon slutligen, du är ej heller fri! Ingen fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! — Hvarföre är du tam? Icke derföre, att du är rädd för menniskan, utan derföre, att du känner en kraft öfver dig, och du böjer dig för medvetandet af din moraliska svaghet. Icke heller vill jag böja mig för någon annan än för Gud, och uppoffrar jag någonsin min frihet i lifvet, så blir det endast i medvetandet om en annans moraliska öfverlägsenhet. Hvad felas min fader? hvarföre vill han gifta mig just med Glithingham? Derunder ligger någon hemlighet och denna måste jag få veta, — men huru? I alla fall är det bäst att lugna honom.

Lucy red länge utan att följa någon banad väg, utan att veta hvar hon befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhöljd i poesi och hemlighet. Med ens stannade hon tvärt; för hennes ögon låg den mest förtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en grön plan, hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade emot dess stam och emellan dem rann en klar källa. Hon hoppade ned ifrån hästen, kastade tyglarne på dess nacke och lät den gå fri. Fancy var van vid det och höll sig alltid i närheten, till dess han återkallades. Lucys exalterade tillstånd var nu förbi; i stället var hon nu stämd till vemod. Den vackra tafla, hon med ens såg, stod i harmoni med hennes tankar; hon närmade sig källan, släckte sin törst i den och kastade sig ned på den gröna mattan. Hon lade hatten bredvid sig, lutade sitt hufvud emot handen och skådade framför sig. Plötsligt kände hon en rörelse i sin närhet; jag säger kände, ty det händer ofta att man ingenting hör, men instinkten säger, att man ej är ensam. Hon blickade omkring sig och blef helt förvånad att på en trädstam ett stycke derifrån varsna en jägare, som höll en stor vindthund vid halsbandet.

IX
EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY

Jägaren steg upp och gick emot det ställe der Lucy satt, ty vid hans åsyn hade hon upprest sig ifrån sin liggande ställning. Han gjorde en artig bugning.

— Förlåt om jag skrämt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, då jag ej förut tillkännagaf min närvaro.

— Er ursäkt är öfverflödig, min herre, ty för det första är jag icke lätt skrämd och för det andra höra naturens salar alla till. Hvilken förtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som nalkats henne och lagt sitt hufvud på hennes knän. Hans namn?

— Fancy.

— Åh? liksom min häst!

— Jag vet mig aldrig hafva sett ett så vackert djur, återtog jägaren; den tyckes vara mycket pålitlig, då ni icke behöfver fastbinda den.

— Nej, den känner mig så väl och har ej något emot att bära sin herrskarinna; derföre håller den sig alltid i min närhet. Men på ert uttal, min herre, hör jag att ni ej är engelsman, ehuru ni med stor ledighet talar vårt språk ...