— Ja, det är jag; huru kan ni veta det?
— Deri ligger ingenting besynnerligt; jag vistas hos en god vän, egaren till Sidney-Hall, hvilken talat om er.
— Jag ville gerna ställa samma fråga till er?
— Baron Oskar Lejonstjerna.
Nu steg Lucy upp, räckte honom sin hand och sade: — Jag måste bege mig hem, men i min faders namn ber jag er anse Abbey-Halls skogar, som gränsa härintill, såsom stående till ert förfogande; de äro särdeles rika på villebråd. Om ni ville göra oss nöjet att berätta oss något om ert land, så är ni välkommen hos oss ... Fancy! Fancy! ropade hon.
Hunden, som igenkände sitt namn, hoppade upp och satte sina båda framtassar på hennes axlar. Den unga mannen var helt förlägen deröfver, men Lucy sade skrattande:
— Det finnes ingenting så förledande som instinkten; den blef alls icke förvånad öfver att jag kallade den; djuren känna så väl när man har sympathi för dem. — Emellertid hade hästen ställt sig bredvid henne och utan att emottaga baronens hand, hoppade hon lätt upp i sadeln ... En vänlig helsning, en återupprepad inbjudning och Fancy försvann med den älskvärda ryttarinnan, i det den stolt uppbar sitt vackra hufvud.
Baron Oskar Lejonstjerna var en man af ungefär trettio års ålder. Han hade en ståtlig hållning, svart hår, stora intelligenta ögon, ett hufvud som enligt Lavaters lära vittnade om kunskaper och själsstyrka. Han hade ett vackert, manligt ansigte, regelbundna drag och en öppen god blick; hans händer hade något som tvang en att se på dem. — Händerna inverka i allmänhet mycket på det första intryck en menniska utöfvar; deras form, det sätt hvarpå de begagna och hålla i en sak, ange alltid vissa karaktersdrag. Huru mycket säger icke ofta en handtryckning? huru gifver icke handen, om också icke en vacker hand, helhet åt det föremål den håller uti. Ser jag en alldeles okänd person, så ger jag akt på hans ögon, panna och hand; då har jag med detsamma inhemtat de förnämsta dragen af hans karakter.
Då Oskar blef ensam, satte han sig ned under eken, och snart såg man honom försjunken i djupa tankar. Solens sista strålar kastade redan sitt afskedsskimmer på trädtopparne, då han såg på sitt ur och hastigt reste sig upp:
— Fancy! dålig jagt, men en skön afton! icke sannt? Nu må vi skynda hem. Hvar sak har sin tid, och nu är det icke värdt att drömma.