Sednare på aftonen satt Oskar Lejonstjerna ensam på sitt rum. Hans tankar kunde öfversättas ungefär så här: — Den äkta engelska typen, ett Keepsake-ansigte, engladrag; fin, spenslig, en sylfid och på samma gång så rask, djerf och fullkomligt fri ifrån qvinnans vanliga blyghet, men icke utan den vackra qvinnans omedvetna koketteri. Jag tycker om dessa karakterer; jag känner många, hvilka vid ett dylikt tillfälle, vid åsynen af en främmande karl, skulle funnit sig högst förlägna öfver att ha blifvit öfverraskade hvilande i gräset, hvilka skulle rodnat, framstammat några otydliga ord och skyndat sig bort. Hon ser icke romantisk ut, men hon tycktes vara högst intresserad af denna oväntade händelse, att tillfälligtvis träffa på en menniska, kommen så långt ifrån. Vore jag en drömmare, kunde jag i min inbillning teckna henne som ett ideal; vore jag dessutom yngre, kunde jag tillochmed hafva trott mig deruti se försynens finger. Våra begge följeslagares lika namn, vår förtjusning öfver samma ställe, allt detta kunde bli en god början till en roman. Ja, jag måste dock erkänna, att det kanske är lyckligt för mig att hafva tagit farväl af alla kärleksdrömmar.
Några dagar derefter gjorde Oskar Lejonstjerna sitt första besök på Abbey-Hall. Det rådde åter frid på slottet; Lucy hade lyckats lugna sin fader utan att vidröra den ömtåliga frågan: den gamle var uti sitt inre öfvertygad om att Lucy skulle gifva vika för hans vilja. Hon hade förberedt fadren på den unga svenskens besök och han blef emottagen med ett hjertligt välkommen. Abbey-Halls dysterhet förhöjde ännu mera Lucys älskvärdhet och den, som såg henne i dessa dystra, antika salar bredvid den gamle, nästan spöklike Lorden, kunde ej låta bli att erfara ett uppfriskande, nästan exalteradt intryck.
Tre veckor hade förgått, fru Rush var åter der med den unge Glithingham, hvilken hon nu tycktes behandla med mycket större försigtighet, ja nära nog med motvilja. Efter ett samtal som en dag egde rum mellan Lorden och Edvard, började den sednare med Lucy antaga ett mera ogeneradt sätt, som från hennes sida möttes med en tillbakavisande artighet. En dag, då han efter frukosten, i allas närvaro, yttrat något rörande deras gemensamma framtid, hade hon lemnat rummet med dessa ord:
— Herr Baron, jag önskar att tala med er i dag; efter en timme kan ni finna mig på balkongen härutanför.
Det vore onödigt att återgifva detta samtal uti dess helhet; de sista orden kunna vara tillfyllest:
— Herr Baron, sade Lucy, lemnande det sätt hon hade antagit. Ni vet mina känslor, de hafva icke förändrat sig sedan ni första gången meddelat mig edra. Ni påstår att, då min fader samtyckt till edra planer, ni har rätt att anse mig såsom er trolofvade. Jag upprepar hvad jag sagt er: ert handlingsätt är mer än oridderligt; ensamt det kan ingifva mig afsky för er. Min far är sjuk, och derföre vill jag ej framkalla några häftiga sinnesrörelser genom en öppen vägran; men tvingar ni mig dertill, så måste jag våga detta ... Er hustru blir jag aldrig, baron Glithingham, det har ni mitt ord uppå.
— Mylady, svarade Edvard hvars läppar darrade af harm, ni är alltför klok för att tro att jag som älskar er, så lätt kommer att afstå ifrån hoppet att ega er. Chancerna för mig tyckas vara goda, fastän ni ej vill uppfylla er fars och min önskan. Äfven jag har en jernvilja, en oböjlig karakter och låter mig tämjas af ingen. Denne främling ni emottagit i ert hus synes ha förvridit hufvudet på er, men jag ämnar icke låta denna inkräktare tillegna sig min eröfring.
— Herr baron, jag anser mig icke skyldig någon förklaring öfver mina känslor. Tyd som ni vill min afsky för er; det är mig fullkomligt likgiltigt, men jag tror, att ni kommer sanningen närmare, om ni söker dess orsak endast i er egen person.
Dagen före detta samtal hade Oskar Lejonstjerna gjort ett afskedsbesök på slottet. Han hade ofta varit der under de sista tiderna och nu var det med en känsla af smärta han såg sig tvungen att lemna bakom sig i glömska de känslor han, den likgiltige mannen, som han sjelf kallade sig, hade kännt sig bemäktigad af. Lorden hade en afton då de voro ensamma berättat honom, att Lucy var nästan förlofvad och då först blef det kanske honom klart hvad han ännu ej för sig sjelf velat erkänna, att åter ett blad i hans hjerta vissnat. Han kände det med saknad, med smärta, ty han hade just börjat en skön dröm och nu var den förbi; det var tid att resa. Oskar hade uti sina ådror finskt blod, uti sitt hufvud finskt förnuft. Jag tror mig rätt hafva uppfattat den finska karakteren i fråga om kärlek, då jag antager att först förnuftet och sedan hjertat talar, om det förra gifvit sitt bifall. Det är visserligen den rena, goda principen och det är en hyllning jag egnar finnarne, då jag säger det. Det är en lycklig gåfva som äfven många andra nationer borde äga. Lucys afsked ifrån Oskar gjorde på honom ett ännu smärtsammare intryck. Hon hade alltid som en god vän emottagit honom, såsom en person, för hvilken aktningen och intresset visar sig i hvarje ord. Nu var hon kall och återhållsam och den stund han befann sig uti deras familjekrets, var hon mest hela tiden upptagen af att med sin fader diskutera om de reparationer hon ansåg vara nödiga för att, som hon sade, göra parken mindre hemsk.
Då han steg upp och tackade Lord Suffridge och Lucy för deras vänskapliga emottagande, yttrade Lucy, knappast seende på honom: