— I den saken kan jag ej råda er, sade Oskar med ansträngning. Att döma af brefvets innehåll, synes som om er fader hade vigtiga skäl att önska denna förening. Kanske ni lättare kan besluta er, sedan ni inhemtat dessa. Det är allt hvad en uppriktig vän kan säga er.
Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta rum, i hvilket han kände sig qväfvas. Han kunde ej längre beherrska sig och närmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och sade utan släppa den:
— Jag önskar er mod att handla rätt, jag ville göra mycket för att kunna rädda er ur denna svåra belägenhet; men det står utom min förmåga. En sak blott anhåller jag om, ifall det icke synes er för djerft, lofva mig vid minnet af den vänskap ni bevisat mig att underrätta mig om ert giftermål kommer att ega rum, eller låt mig veta om sakerna tagit en annan vändning!
— Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farväl! tack för allt! Helsa våra gemensamma vänner ifrån mig; jag har ej mod att taga afsked af dem.
— O, nu — om det vore möjligt, skulle jag högakta er ännu mera än förut! och huru kall jag än må synas, så kommer dock mitt hjerta att följa er.
Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till dörren, bugade sig ännu engång och lemnade henne.
Då han var borta, stod Lucy ännu en lång stund med ögonen fästade på dörren; hon hörde honom pålägga sina öfverplagg, öppna den yttre dörren och — nu var han borta. På länge kunde hon ej förmå sig, att göra en rörelse; det var liksom hade hon velat förbli vid detta intryck, och aldrig göra ett steg mera i lifvet.
Slutligen brast hon ut i gråt, men dessa tårar voro välgörande, sådana som hon bra sällan hade fällt. Det finnes tårar, hvilka komma direkte från ett hjerta som känner sig så vekt, så krossadt, att det ej kan utgjuta sig på annat sätt. Men hon stod orörlig, hon gjorde intet för att hindra detta utbrott af sina känslor, och först sedan denna paroxysm af känslighet lugnat sig, vände hon sig bort ifrån dörren och gick till soffan.
— Mary! ropade hon; och när denna inträdde, sade hon: — om någon kommer, tar jag ej emot. Dessutom — packa in våra saker och begär våra räkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarför står du liksom slagen af åskan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag måste till honom. Säg ingenting, min vän, förtag mig icke mitt mod! Jag ber dig göra hvad du kan för att allt må vara färdigt i god tid! Lita icke på mig, Mary, — jag är trött, jag mår ej väl.
Och det var sannt; hon var så litet van vid starka sinnesrörelser, att hon var alldeles uppskakad. Flere timmar förgingo och Lucy hade icke lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om vi undantaga hennes kära lithografier; dem fick ingen annan röra; och det var icke utan en stark sinnesrörelse hon vidrörde hvarochen af dessa kära minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som föregick inom hennes själ. Det är bättre att lemna henne i den ensamhet hon söker. Vi kunde eljest måhända få se henne, den starka själen, krossad under sorgens, under kärlekens makt. Strider emellan hjertat och viljan äro ofta förfärliga strider! Hvem kan väl påstå, så stark han än må vara, att viljan aldrig fått gifva vika? Och det var då icke alltid derföre, att det var omöjligt för den att segra, utan derföre, att motståndaren var så kraftlös, så blödande, så pinad, att en längre fortsatt strid skulle varit ett mord, sedan den besegrade hjelten sjelf hellre ville lida än längre fortfara att kämpa?