Kan väl det högre väsende, som skapat menniskan med hennes svagheter och ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld, så full af frestelser, fälla domen öfver ett hjerta som älskat för mycket? Må orättvisa gerningar varda fördömda; må den syndiga kärleken, som ej vet att upprätthålla menniskans värdighet, tusenfaldt varda fördömd, men rör ej vid den sanna kärleken, den är helig, den är stor! Tvenne hjertan, som genom denna trollmakt lefva i kärlek för hvarandra; ett hjerta, som i den stora menskligheten slutligen funnit sin vän, sin like, den, för hvilken det vill lefva och dö, — o, rör ej vid en sådan kärlek med förtal eller med dom! Gud kunde det ej, huru skulle då menniskan göra det? Må hafvet åtskilja dem, må alla lagens och samhällets fordringar kasta sten på denna kärlek, den förblir ändock stor, den förblir ändock helig! De, hvilka ej vilja tro på den rena kärleken, veta ej hvad detta ord betyder. Att veta det man är allt för den, som är allt för en, att veta, att då blickarna mötas, är tanken förenad; att veta, det den enas tårar, sorger, glädje och sällhet finna ett återljud uti den andras hjerta, att en handtryckning, ett ord, som för alla andra är ofattligt, blott är klart för två, är icke det ljuft, skönt, herrligt? Hafva cheruberna ett annat sätt att tolka sina känslor för hvarandra? Skulle englarne ha något emot det? O nej, det tror jag icke — icke ens Gud!
Jag undrar öfver, att menniskorna aldrig hittat på ett annat ord än kärlek, för att skilja den vanliga jordiska kärleken ifrån den upphöjda, som visserligen är sällsynt, men hvilken dock finnes.
Jag ville ej gifva detta vanliga namn åt de känslor, hvilka den qvinna hyser, hvilken under åratal troget bevarar minnet af en älskare, en make, fjerran skiljd från henne; åt den, som under långa år ombildar sin karakter och försöker omskapa sig för att blifva värd det hjerta hon önskar ega; åt den, hvilken utaf hela sin själ älskar en, hvilken ej besvarar denna ömhet; eller slutligen åt den, som uti sitt hjerta bär hågkomsten af en kärlek, hvilken hon genom tvång blifvit nödsakad att vara otrogen. Det är ej mera en jordisk kärlek, som så kan hängifva sig. Det är gudomlighetsgnistan inom menniskan. Döm derföre ej den rena kärleken!
XVII
EN LITEN TALANDE KORG
Men återvändom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam för det vi ej varit vittnen till hennes strider. Det måste vara en den förfärligaste känsla att erfara sin egen svaghet, då man förtröstat på sin styrka.
Andra dagen var Lucy i ordning för afresan och tog plats uti en vaggon. Hon hoppades ännu engång återse Oskar, men nu återstod endast några minuter och hon förlorade detta hopp. Med ens kom en liten gosse till vagnsdörren och lemnade henne en liten förtjusande blomsterkorg.
— En herre bad mig lemna detta åt Lady Suffridge, sade han.
— Huru visste du, att jag var den personen?
— Han stod bakom glasdörren och visade mig er.
— Finns han der ännu?