Edvard hade några gånger besökt Abbey-Hall och derunder visat mycken otålighet att påskynda sakens gång. Han var orolig öfver Alices bortförande och trodde sig kunna finna ro, först när allt var oåterkalleligen afgjordt.
Samma dag vi återfinna Lucy och Edvard vid lordens säng, var denne åter sämre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var orolig och bäfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och började med osäker stämma:
— Mitt barn, du har länge nog låtit mig vänta på ditt svar och du kan ej tro huru mycket du derigenom plågat mig. Nu vill jag hafva det bestämdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag för att förena edra händer, och för att gifva er min faderliga välsignelse. Kom, Edvard!
— Nej, nej, nej, min far, det är omöjligt, utbrast Lucy, förskräckt öfver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och hon drog sin hand ur sin faders. — Det är omöjligt! o, min far, jag ber dig, var icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bön! Fader, jag ber, jag bönfaller, att du måtte afstå från denna tanke! Jag kan ej samtycka, — ack, gör mig icke så gränslöst olycklig!
Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sängen med vildt uppspärrade ögon.
— Du må bedja mig så mycket du vill; jag förblir dock obeveklig. Du skall, du måste gifta dig med Edvard; han älskar dig och jag vill det.
— Herr baron, sade Edvard med inställsam röst, då jag ser den motvilja, fröken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes känslor.
— Edvard! också du? Men var ej rädd, det är blott en nyck af Lucy; hon vill nog blifva din hustru; du skall få se att hon samtycker!
— Omöjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen länge de känslor jag hyser för honom.
— Lucy, återtog fadren med häftighet, nog med detta! När jag säger, att jag vill, anstår dig blott att lyda. Gifven mig edra händer, att jag må trolofva er med hvarandra.