— Fader, fader! hvarföre önskar du detta så enträget? hvarföre vill du uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare och du kommer säkert en dag att ångra dig!
— Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ångra det! Hör mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflägsna dig på en stund; jag vill tala med Lucy och du skall få se, att hon sedan frivilligt samtycker!
Baroneten aflägsnade sig med en misstrogen blick. Han började nu i sin ordning bäfva. Det, som föregick omkring honom, föreföll honom så besynnerligt, att han begynte befara, att någon olycka kunde dölja sig derunder. Men det var ej längre tid att stadna, saken hade redan gått alltför långt och han hade dessutom inga bestämda skäl för sin oro.
När far och dotter blifvit ensamma, såg lorden förstulet omkring sig, fattade Lucys hand och bad henne sätta sig på sängkanten nära till honom.
— O, Lucy, det är någonting förfärligt, som du tvingar mig att meddela! Det är rysligt! Så hör då ... det är mycket länge sedan ... just denna samma dag ... det var också om aftonen ... jag ... nej, Lucy! det är omöjligt; jag kan ej säga dig det! jag kan det ej! Nej, du bör blott veta, att jag står i en stor skuld till Glithingham! Jag känner på mig, att jag ej skall lefva länge mera ... vill du väl, att min själ, för din skull, för din olydnads skull, skall evinnerligt pinas? Du kan försona mig med Gud, du och ingen annan. Denna försoning kan ej köpas genom något annat än genom din förening med Glithingham.
— Ack, min far, är det blott icke ett foster af er upprörda inbillning? Huru kunde min olycka försona er med Gud? Det måste ges ett bättre sätt att godtgöra hvad ni brutit.
— Nej, och tusen gånger nej! Det är dig Försynen utvalt dertill. Om du ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas. Vill du det?
— Min far, ni bedrar er! Det är icke jag, utan edra egna känslor, som kunna rädda er. Ångern är det enda, som kan frälsa er ifrån de qval, hvilka nu förfölja er.
— Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvär dig, mitt barn, skänk mig det lif, som jag först skänkt åt dig! I din mors namn, i namnet af den kärlek du måste hysa för din fader, i namnet af Gud, som jag ej vågar se eller känna innan mitt brott är försonadt, ber jag dig att bönhöra mig! Hör du, fortfor han derefter hviskande, jag skall döda mig, om du ej samtycker, det svär jag heligt! och han framdrog härvid en knif ur en bordslåda invid sängen. — Det är just denna knif ... detta stål skall ännu engång dricka blod om du icke lofvar! — Han höjde med detsamma handen liksom för att stöta knifven i sitt hjerta.
Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon mordvapnet till rummets andra ända, i det hon utropade: