— Jag lofvar! jag lofvar!
Vid dessa ord sågs lorden en stund återhålla sin andedrägt; derpå sammanknöt han sina händer med krampaktig häftighet och utbröt i ett vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hörde orden: — Hon lofvar! hon lofvar!
Detta fasansfulla uppträde varade några sekunder. Med ens grep han sin dotters båda händer och höljde dem med tårar och kyssar.
Lucy åter tycktes ej rätt kunna fatta hvad som händt; de sista ord hon yttrat ljödo hemskt i hennes öron; men de voro utsagda och det återstod henne intet annat, än att böja sig under omständigheterna. Hennes faders tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon kände ej annat, än att hon fallit i en mörk afgrund.
Hon slet sig derefter lös ifrån fadrens tacksamhetsyttringar och anhöll om en timmas ostörd ensamhet, innan hon i hans närvaro skulle meddela baron Glithingham sitt samtycke.
XIX
DEN FÖRSTA KYSSEN
Lorden kände sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan hon gifvit sitt löfte.
Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom känslolös; med möda kunde hon stiga upp för trappan. Då hon inkom i sin kära gröna kammare, som bevittnat så många hennes tankar och drömmar, och som inneslöt så många minnen för henne, gick hon fram till sin moders säng och nedsjönk der på sina knän. I denna ställning förblef hon en lång stund; ej ett ljud hördes från hennes läppar och hon liknade, der hon låg knäböjande, en marmorstod på en graf. Slutligen steg hon upp; ett förklaradt uttryck hvilade öfver hennes anlete; hon såg upp mot höjden och sade halfhögt:
— Offret står inför dig, Herre Gud! Låt mig alltid vara lika fast besluten, som nu, att glömma mig sjelf!
Hon gick derpå till sitt skrifbord, framtog ur en låda ett hvitt blad samt en penna, och sade: