Månader hade sålunda förgått, utan att medföra någon förändring i hennes belägenhet. Hon hölls alldeles som en fånge och hade ingen att samtala med, än den unga bondflickan, med hvilken hon någongång i smyg fick utbyta några ord. Våren stod i hela sin prakt, men Alice fick ej njuta af den annat än vid det öppnade fönstret.
En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud, nemligen att förmå Martha att rymma med ett bref till lady Starling.
Den gamla qvinnan ingaf ingen annan känsla än rädsla; och Martha var derföre ej svår att öfvertala. Alice bad henne så varmt, och hennes tårar voro så vältaliga, att Martha en vacker dag spårlöst försvann. I början blef gumman orolig, men snart förrådde Alices uttryck, hvilka vittnade om en dämpad glädje, sanningen för henne. Intet stod emellertid att göra; förfölja rymmerskan kunde gumman ej, ty då hade fogeln under tiden kunnat flyga ur buren. Alice räknade emellertid nu dagar och timmar. Hon visste nog, att Marthas färd skulle räcka länge, ty den penningesumma, hennes börs innehöll och hvilken hon gaf flickan, var ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor ersättning om hon riktigt skulle framkomma.
Vi vilja emellertid förflytta oss några veckor framåt och besöka lady Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trädgården. En bok ligger uppslagen framför henne, men hennes ögon hvila ej derpå. Hon fäller tårar dem hon dock söker dölja för en annan person, som i en hvilstol sitter bredvid henne. Denna bleka, aftärda gestalt, är ingen annan än den unga Alice, som nyligen återkommit till fru Starling.
Befrielsen från ensamhet och fångenskap, hvilken hon hoppats på såsom den största lycka, blef i sjelfva verket den smärtsammaste stöt för hennes hjerta.
Vi vilja i korthet berätta hvad som försiggått. Martha hade efter en mödosam vandring anländt till *** hall, och utan hinder lyckats framkomma och öfverlemna brefvet i fru Starlings händer, ty baroneten fanns då ej på stället. Då ladyn erfor Alices besynnerliga bortförande, uppstod en dunkel misstanke om rätta förhållandet i hennes inre. Hon älskade sin son, men, huru blind hon än var för honom, hade hon dock ofta bekymrats öfver hans grundsatser och uppförande. Hon befarade äfven straxt, att han ej varit fremmande för detta dåd, ehuru hon var långt ifrån att kunna fatta sanningen i hela dess vidd.
Omedelbart efter denna underrättelse, företog hon en resa, för att återföra den så länge fåfängt eftersökta Alice, och efter några dagar lyckades hon deri, ehuru icke utan möda, ty den gamla gumman påstod, att den unga Missen af sina föräldrar blifvit ditsänd för att straffas.
När Alices första glädjeutbrott något lugnat sig, begynnte fru Starling taga reda på alla de förhållanden, som kunde upplysa henne om sanningen. Det var till en början icke lätt att förmå Alice att förråda den hemlighet, som var hennes hjerta så kär, men då dess blad efterhand blefvo allt mera läsliga, stelnade den gamla fruns hjerta af sorg och fasa. Sonens låga handlingssätt framstod i sin fulla dager för den ärliga och rättänkande frun, och hennes sorg var så mycket häftigare, som hon måste erkänna, att hennes eget barn, denne son, hvilken hon med så mycken kärlek uppfostrat, hvilken hon velat rikta med alla skatter ur hennes egen älskande själ, var en föraktlig usling.
Lady Starling var en af dessa rättänkande personer, hvilka aldrig skygga tillbaka för sanningen, huru bitter den än må vara, och hon meddelade Alice den smärtsamma upptäckten, hvilken för detta hjerta skulle blifva sönderslitande — hennes idols trolöshet.
Alice var, såsom man redan kunnat finna, en af dessa finkänsliga naturer, som ombilda sig efter omständigheterna; upprätta, då ett stöd upprätthåller dem, brutna vid beröring af en fläkt. Hon hade lefvat endast af sin barnsliga kärlek till Edvard, allt annat i hennes lif hade varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom henne. Under inflytelsen af denna känsla, som frisk, ungdomlig utvecklats i hennes hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad fogel; verlden hade tedt sig herrlig och skön för henne. Aldrig hade en misstanke vaknat inom henne, och hela hennes lif berodde på denna tro. Hade hon älskat en dygdig, rättskaffens man, och af honom älskats tillbaka, skulle hon liksom det mjuka vaxet låtit ombilda sig under hans hand, men nu var det annorlunda. Sedan hennes kärlek engång sammanstörtat, måste hon sjelf dragas med i dess fall. Den förändring, den oväntade upptäckten af Edvards trolöshet verkade på henne, var densamma, som inträffar med den friska, sköna rosen, då dess stam brytes: rosen dör, förvissnar. Det var icke utan strid hon dukade under; hon försökte att kämpa, men hennes pulsslag blefvo allt svagare och hennes hjerta stelnade bort.