Fru Starling förskräcktes i början af det förkrossande intryck sanningen gjort på den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock i den förhoppning, att Alice, sedan den första smärtan vore förbi, skulle återvinna helsa och krafter. Hon insåg nödvändigheten att handla, att förmå sonen att söka försona sitt brott, och ehuru hon aldrig förr tänkt sig möjligheten af en förening emellan Edvard och Alice, ville hon nu gerna, att den skulle försiggå, sedan den för honom blifvit en pligt.
Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett så förfärligt tillstånd, ty det var smärtsamt att se den unga, till utseendet nästan liflösa flickan, hvars ögon afspeglade grafvens intet, hvars kinder ej vittnade om en gnista lifsvärme, och hvars brutna kropp ej mera kunde lyda den brutna viljan.
Vi återfunno vid början af detta kapitel fru Starling i en berceau, och bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med ögonen tillslutna. En tung och häftig andedrägt samt då och då en maktlös rörelse med handen voro de enda tecken, som ännu vittnade om, att hon lefde.
Lady Starling kunde vid blotta tanken på allt detta ej återhålla sina tårar; det rådde ett kaos inom henne; hon hade tusen gånger tänkt skrifva till sin son, men ett något, hon visste ej hvad, återhöll henne derifrån. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda känslor, väcka dem, som endast slumrade, såsom hon i sin moderliga kärlek ännu hoppades. Med ens hördes rullandet af en vagn, som tycktes köra in på gården.
Fru Starling återhöll sin andedrägt, och en dödlig blekhet betäckte hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt öga och stirrade vildt omkring sig; en hög rodnad öfverhöljde hennes bleka anlete och hon uppgaf ett hjertskärande skri, mera högljudt än man från denna svaga varelse kunnat vänta.
— O, mylady, fräls mig från hans åsyn! Nåd, nåd, mylady! ropade hon, och derpå sjönk hon åter blek tillbaka uti stolen, efter ett vanmäktigt försök att resa sig upp. Hon låg liflös, med hufvudet lutadt åt sidan och med händerna sammanknäppta liksom till bön.
Lady Starling hade vid Alices första ord ilat till henne och hon försökte nu att återkalla henne till lif.
I detsamma framträdde en betjent och anmälde, att miss Brown, Alices moster, hade anländt. Så mycket fru Starling än önskat att se sin son, var det dock en lättnad för henne, då hon hörde, att det ej var han som kommit. Hon lät bedja miss Brown stiga in i salen och sysselsatte sig emellertid med att återkalla Alice till medvetande. Flickan förflyttades derpå in i sitt eget rum, der hon lades på sin bädd och lemnades under tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.
XXI
NÄR HJERTAT HAR BRUSTIT
Fru Starling begaf sig nu till sin gäst, men innan hon inträdde i rummet der denna befann sig, stannade hon ett ögonblick. Hon måste öfvertänka hvad hon borde säga miss Brown, hvars pratsjuka var henne välbekant. Men huru skulle hon, den brottsliges moder, förklara orsaken till Alices sjukdom?