— Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som var förlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon rymde från sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan genom polisen tvungen att komma hem, och nu vill hon ändå ej gifta sig med den unga lorden, som skall vara så vacker, efter hvad man säger. Allt detta har jag hört genom min brorson, som har en fästmö på slottet, hos den unga ladyns fader. Ja, så litet kan man lita på utseendet! — Ack, min Gud, men törs jag fråga när mylady får sin vackra svärdotter hit? Ack, hvad det för ett modershjerta måste kännas ljuft! Och sedan när de små pysslingarne komma i huset! — Jag har aldrig velat gifta mig, men min gamla moder sade, att man alltid älskar sina barnabarn mera än sina egna.
Under hela den sednare delen af detta ordflöde hade lady Starling sett tankfull ut och i stället att svara, frågade hon:
— Hvad heter det ställe, der er brorsons fästmö bor?
— Ack, min Gud! om jag det mindes! Känner mylady den unga ladyn? — Ack, nej! det är omöjligt! — Det heter ... jo, något på Abbey var det ... der lär förut ha varit ett kloster.
— Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu får ni ursäkta, att jag lemnar er, ty jag måste upp och se huru det är med Alice. Ni kan ännu ej få se henne, men kanske sednare. — Med dessa ord gick lady Starling hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt förbluffad öfver hennes plötsliga bortgång.
Då lady Starling gick uppför trappan, möttes hon af Alices vårdarinna, som helt darrande skyndade emot henne och ropade:
— Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice håller på att dö!
Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende på sin ålderdom, till Alices rum, der den unga flickan, med öppna och mot höjden stirrande ögon, med svårighet tycktes draga efter andan; det syntes vara dödskampen.
— Fort, rid efter läkaren! tag tvenne hästar, att han må kunna komma med den ena! Baronetens bästa ridhästar! Giggen efter pastorn! befallte lady Starling.
— Baroneten! — baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord tycktes ha återväckt till ett slags medvetande. — Ack, ja, han kommer, ja, Edvard, du kommer snart och då få vi yppa allt för din mor! — Dessa afbrutna ord voro knappt hörbara och nu tillslöt den sjuka åter sina ögon och försjönk i en dvala.