Lady Starling fattade hennes hand, och på knä bredvid henne bad hon ur hjertats innersta djup för den arma själen, som tycktes utkämpa en strid emellan den förfärliga verkligheten och den måhända efterlängtade glömskan af all jordisk sorg.
Nu återkom tjenarinnan.
— Kalla på miss Brown, men bed henne vara tyst och gå sakta.
Den sjuka spratt plötsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri. — O, nej, fräls mig ifrån att se honom! Jag vill minnas den jag älskade, ej återse den trolöse! — Mylady, tack för allt! Bed för det arma barn, ni varit så god emot, bed att det må få dö i Guds armar! och hon tryckte härvid lady Starlings hand emot sina läppar.
— Alice, jag skall träffa honom; om han älskar dig, skall jag välsigna er!
— Om han ... också sade, att han ännu älskar ... skulle jag ... ej tro ... det är ... försent. — Det sista ordet dog nästan ohörbart på hennes läppar; hon slöt sina händer tillsammans och lyfte ögonen emot en Kristusbild, som hängde på väggen. Efter en stund, sedan miss Brown äfven inträdt och knäböjt vid sängen, hördes Alice åter tala:
— Jag förlåter honom ... min sista bön skall vara för den, som gjort mig den största smärta!
När några timmar sednare inträffade presten och läkaren; de kommo för sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro är gifven de sörjande själar.
XXII
FÖRSONING UTAN OFFER
Sedan Lucy hos sina gamla vänner gifvit ett fritt lopp åt sin häftiga sinnesrörelse, steg hon plötsligt upp.