Lucy, som ej kände den inträdande, anade dock uti henne ett tröstens budskap, sändt till hennes hjelp, men lorden som i första ögonblicket förstummats och släppt sin dotters hand, utbrast med thordönsstämma:
— Hvem är det, som djerfves höja sin röst emot min vilja?
— Jag, baronet Glithinghams moder!
Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp skälfva; hans tänder slogo så våldsamt mot hvarandra, att Lucy med outsäglig bäfvan gjorde ett steg emot fadrens säng; hon fruktade följderna af detta uppträde. Plötsligt betäckte han sina ögon med båda händerna, med det förfärade utseendet af ett barn, som tror sig se ett spöke.
— Jane Starling! utropade han med skärande röst; ni kommer för att af mig återfordra det blod jag är er skyldig. Jag vill gifva er min dotter, men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog ifrån mig! Det är samma knif ... stöt mig i sidan här ... här ..., så blir ni hämnad! Edvard Starlings blod ropar efter hämd!
Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att stelna både i den gamla fruns och i Lucys ådror; Edvard åter stod fortfarande orörlig på samma ställe, blek som en brottsling.
— Min far yrar; det händer honom ofta, sade Lucy till Lady Starling, jag nödgas tillkalla hjelp.
— Behöfs icke, fröken Lucy, jag är här ... sade Black, hvilken alltsedan lady Starlings inträde stått vid dörren. Jag känner till detta af gammalt och tror mig nu förstå alltihop.
— Hvad då, Black?
— Gå, fröken lilla, jag måste en stund vara ensam med lorden och mylady.