— Nej, Black, min gamle vän, jag går ej bort. Jag fruktar icke att höra hvad helst det må vara.
— Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala för lordens dotter, men hvilka han måste meddela åt denna lady. Gå, lilla fröken, ni får snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att ni måtte anmoda baroneten att lemna detta rum.
— Baron Glithingham, sade lady Starling, fästande på sonen en genomträngande blick, lemna oss. Derpå tillade hon hviskande: — Alice dog i förrgår i mina armar.
Edvard sammanknöt trotsigt sina händer och lemnade rummet med stora steg, utan att möta modrens blick.
När Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som låg medvetslös med tillslutna ögon, sade han:
— Mylady, jag önskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?
— Äfven jag, mister Black, börjar nu förstå allt! sade lady Starling, och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans mördare, begynnte tårarne långsamt rinna nedför hennes kinder. — Store Gud, huru underbart! efter så många år upptäckes då det botten, hvarpå mina sorgers tråd varit nystad!
— Mylady, sade Black, det är nu tjugo år sedan jag först fick veta, att en hemlighet tyngde på detta hjerta, och först nu är allt klart för mig. Tjugo års ånger och qval, äro de icke nog för att ur ert hjerta utplåna allt hat emot honom, den arma, svaga själen, som dukat under för bördan af sitt brott?
I stället för svar, gick lady Starling till sängen och nedföll på sina knän; man såg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes blickar från höjden, der hon sökte den, till hvilken bönen uppsändes, ned till den, för hvilken hon bad. Ingen annan känsla än ett djupt medlidande stod att läsa i den blick, hvilken hon fästade på mannen, som förstört hela hennes jordiska sällhet. Hon fattade lordens hand, som vid denna rörelse tycktes återvakna till medvetande. Han såg sig omkring, och stirrande emot rummets aflägsnaste hörn, utbrast han med ens:
— Der är hon, dödens svarta engel! Hon vill föra mig till afgrundens lågor, till mina likars hem.