— Nej, Robert Suffridge, det är ej dit hon vill föra dig; hon vill blott påminna dig om försoningens stund som nalkas. Än är det tid!
— Försoning, försoning! o nej! den har halkat undan mig! jag är evigt fördömd!
Allt mera förskräckta blefvo hans blickar, ögonen antogo en genomskinligt glasaktig färg; de uttryckte en oblandad förskräckelse, och fasa för döden.
— Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk försoning än den ni uttänkt, och den kommer jag nu för att erbjuda er.
— Hvem är du? hvad vill du mig? hvilken försoning skulle det ännu gifvas för mig?
— Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er förlåtelse och frid. Med den kan ni träda inför det högsta Väsendets thron, för att hos Honom söka Hans nåd och er själs salighet.
Dessa ord uttalade Lady Starling med hög stämma och med eftertryck på hvarje ord. Ännu genomilades lorden af en häftig skälfning, ännu stirrade han en stund på henne, men snart blef hans blick allt mera lugn och mild. Han tog sig om hufvudet liksom för att reda sina tankar och hviskade halfhögt:
— Är det väl möjligt?
Plötsligt reste han sig upp i sängen, fattade lady Starlings hand, tryckte den häftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk gråt.
Då detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt ännu sluten i sin: