— Känner ni, o känner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen derinne börjar lugna sig, hela lifvets våldsamma storm! och han nedföll utmattad på dynan, hans andedrägt blef hastigare, men ansigtet bibehöll sitt fridfulla uttryck.
— Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!
Då hon inträdde, tryckte han henne hårdt mot sitt hjerta.
— Mitt arma barn, kan du förlåta din dåraktige fader! Var fri! Var lycklig!
Lord Suffridge var utmattad, hans ögon slötos och han låg orörlig. Flere timmar förgingo sålunda; ett storartadt arbete syntes försiggå inom honom, ty detta ansigte, hvilket under så många år burit prägeln af förtviflan, blef efterhand allt mera förklaradt af ett inre sken. Med ens förde han häftigt handen till sitt hjerta.
— O, hvad det är skönt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas. O, Gud, om du är rättvis, så är du ock nådig! Låt mig få skåda din herrlighet, låt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! — Efter en stunds hvila öppnade han åter sina ögon, betraktade stilla lady Starling och sade: — Engel, sänd utaf Gud! Jag känner att jag på andra sidan grafven skall kunna möta din make, ty min skuld är mig tillgifven. Farväl, mina vänner!
Ännu några andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det lif, så fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och menniskor.
———
Dagen efter lord Suffridges död lemnade lady Starling Abbey-Hall, åtföljd af sin son. För att ej mera behöfva återkomma till denne usling, må vi här säga, att han i Londonlifvets hvirfvel försökte att nedtysta sitt samvetes röst. Kanske lyckades han ej bättre än lord Suffridge i sina unga dagar hade gjort det, och måhända skall Alices bild en dag träda för honom för att förebrå äfven honom ett mord.
Men återvändom till Lucy. Begrafningen hade försiggått och två veckor hade förflutit sedan lordens död, då Black en dag närmade sig den unga flickan, som satt ensam i den stora salen, försjunken i tankar.