— Jag har ännu icke afsändt det der brefvet, sade han och bakom hans allvarliga hållning kunde man märka ett fördoldt skämt.
Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon sörjde visserligen sin fader, men just då Black tilltalade henne, hade Oskars bild försväfvat hennes tankar.
— Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rätt bra. Jag skall skrifva ett annat.
— Det behöfver ej skickas långt, mylady, bara två mil.
— Huru? hvad menar du?
— Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig på Sidney-Ham, der han för två år sedan tillbragte sommaren.
— Huru vet du det?
— Jag vet det, mylady; det är ju nog, det.
XXIII
TVENNE DEPESCHER
Efter den strid vi sist sågo Oskar utkämpa i Paris och ur hvilken han utgick segrande, — striden emellan pligten och hjertat — följde ännu många svåra sådana; han var nöjd med sin egen handling, men den hade förkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glömma, men detta var honom omöjligt; Lucys ljufva, älskade bild sväfvade omkring honom och förföljde honom. Hans förr honom så kära studier föreföllo honom nu mållösa, ty hans tanke kunde icke mera följa sitt fria lopp. Bilden af en menniska undanskymde för honom menskligheten. Några veckor förgingo, och en ny plåga förökade hans olycka: att sålunda förblifva utan alla underrättelser från detta enda ställe, som inneslöt hans hela verld, var ett grymt qval. Han beslöt att skrifva till sin vän på Sidney-Ham för att, om möjligt, af honom få veta något.