Charles, som lifligt intresserade sig för de båda unga, försökte att i detta afseende tillfredsställa honom och fick snart en hemlig bundsförvandt i den gamle, gode Black.
En dag, efter en olidligt lång väntan på bref, erhöll han i en depesch det förkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en trolofning samma dag med sir Glithingham.
Oskar blef förtviflad och beslöt att lemna Paris, denna stad, som så lifligt påminte honom om det, som för honom hade kunnat blifva hans lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg.
Några timmar voro tillräckliga för att ställa alla hans affärer i ordning och nu stod han färdig att lemna detta arbetsrum, der han invaggat sig i så många poetiska drömmar.
Det var till Italien, Oskar till en början ämnade resa. Han var blek, och en viss feberaktighet röjde sig i alla hans rörelser, men ehuru sorgen hade lemnat en dyster prägel på hans anlete, hade det ej förlorat något af sitt förra ädla, starka, manliga uttryck.
Betjenten trädde in; Oskar emottog likgiltigt ett kuvert, som denne räckte honom.
Några timmar förut skulle han med brinnande otålighet ha kastat sig öfver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och någonting glädjande hade han också icke mera att vänta sig.
Med ens banade sig ett doft, återhållet skri ur hans bröst; han grep sig med handen om pannan.
— Är det möjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har återfått dig!
Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han afbidade den lägliga stunden för att besöka Abbey-Hall.