— Jag har inte velat.
— Det förstår jag ju. Men varför ville ni inte?
Då mörknade hon och stelnade åter.
— Jag försäkrar er, mina öden är utan allt intresse.
Han förebrådde henne att hon slingrade sig undan det förtroende, den vänskap, hon redan halvt lovat honom, men han lyckades inte få henne med sig igen. På något sätt, begrep han, måste han åter stött bort henne. Hon tålde intet försök till inblick i sitt förflutna. Det kan väl ändå inte gärna vara så hemlighetsfullt, tänkte han:
— Sannerligen jag förstår henne.
Det blev tid att bryta upp; hon gjorde en rörelse åt sitt armbandsur till, och han uppfattade den som en önskan att samvaron för kvällen tog slut. Men medan han begärde notan och ordnade med betalningen, ångrade hon redan, att hon inte tvärtom sökt förlänga den. Ännu satt mycket folk i salen, det hade icke varit påfallande om Bourgsten och hon stannat ännu en stund.
Och med ens ångrade hon, att hon icke besvarat hans frågor, att hon icke, i stället för att ånyo förskansa sig bakom den fientliga muren av respektabilitet låtit all förställning falla, givit efter, givit sig — och därmed hållit honom kvar, den förste och ende förtrogne, en människa, inför vilken hon äntligen fått lätta hela sin själ.
Nu ville hon be: — Inte än, inte gå än. Bara några minuter till. Några minuters tålamod, så skall jag kunna börja tala. Ser ni inte hur nära jag är?
Men han såg ingenting. Han lämnade en stor sedel och mottog bugningar för vad han lämnade på tallriken, där växeln presenterats. Elma följde hans händers rörelser, medan de sysslade med plånboken. I förbigående tog han upp ett papper ur den och läste en anteckning. Hans tankar hade lämnat henne.