— Jag för min del ser fram mot stora företag och en existens mer givande än jag ens anade när jag var tjugufem. På döden har jag inte tid att tänka. Men jag fasar för att åldras.
— Det har jag aldrig tänkt på.
— Det måste ni ha tänkt på.
— I så fall snarare för att välkomna det.
— Ni bedrar er själv, sade han. Ni tror er vara mindre kvinna än ni verkligen är.
Och då hon teg och tycktes vänta mer, fortfor han: — Och det är just vad som skänker er ert behag. Vi är jämnåriga, fröken Liwin, och när jag ser er ungdomlig och glad, är det som jag själv föryngrades.
Han iakttog rodnaden, som steg upp under ögonen på andra sidan bordet.
Och småningom kom det frimodiga, som han tyckt om och velat framkalla, tillbaka i hennes sätt. Så litet det behövs! tänkte han med rörelse: några glas vin, salens värme och dofter av mat och parfymer, en cigarrett, leken med den lilla vita tingesten och dess uppgående i rök. Det glimrade tacksamhet i de ögon, som redan mera öppet, emellanåt med en sorts naiv förväntan, mötte hans. Han fick lust att öppna sig för henne, att i sin tur bli gäldenär. Det föreföll honom hederligt: han måste ge också henne tillfälle visa godhet, intresse, deltagande.
Han berättade om svårigheter han gått igenom, det plågsamma skedet, då han skilts från sin hustru. Där hade funnits ett barn, men barnet hade dött, och han hade mycket sörjt det. Gifta om sig var honom emot: han hade ingen tid övrig för ett äktenskaps slitage.
— Varför har inte ni gift er? frågade han och lutade sig litet fram.