Han hade kommit att tänka på, att de två på bänken bakom dem kunde iakttaga dem, och han ville ogärna att någon på ett eller annat vis bar hem notisen om hans teaterbesök med lilla Matti Murius: inte att han ämnade förneka det, om det bragtes på tal, ty en ung man i hans ålder gör vad han behagar. Men han måste i så fall åtminstone kunna försäkra att fröken Murius var en acceptabel dam.
Efter föreställningens slut skyndade de hem, så att inte fru Murius satt och blev orolig. Hon hade en vana, mycket olik fru Paschs vanor, att om kvällarna vänta in både man och barn, så att hon själv kom sist i säng. Alltid hade hon ju sysselsättning. Alexis följde sålunda Matti fort till porten, och det var vid denna port han ett par gånger velat kyssa henne, ehuru lönlöst. Ty kyssar, det var i Mattis ögon dumheter, vilka nästan kunde mäta sig med Alexis’ första tillgjorda smickerfraser på Garibaldis bal.
Under tiden förde Bourgsten fröken Liwin till sin bil, som han körde själv.
— Kära fröken Liwin, sade han, jag tror inte att teaterpjäsen så särdeles roat er. Låt oss nu få en liten supé och ett glas gott vin.
Han hade under kvällen känt förströddhet inom henne, trots att han gjort sitt bästa för att under mellanakterna hålla samtalet livligt. Riktigt obesvärad hade hon icke varit, vad det så berott på, och han ville skiljas från henne på ett oförmånligt intryck hos henne. Han kom ihåg den flickaktiga ljusning han iakttagit på hennes ansikte, när hennes tillit väcktes, den flickaktiga rodnad som, nästan skamsen över sig själv, tycktes det, kunde sprida sig över hennes kinder inför en oväntad älskvärdhet: en rodnad, som steg upp under ögonen och gav dem ökad glans, utan att ändå minska blickens skygghet, tvärtom, men just därigenom så mycket mer tilldragande.
Han ville återse denna ljusning och denna rodnad, vilka han var viss om voro förbehållna endast ett fåtal.
Bourgsten beställde en utsökt supé, sedan han begärt att själv få sammansätta den för att visa att han nog kunde träffa hennes smak; han valde länge bland vinlistans årgångar. Cigarretter kommo på bordet. Han förstod att hon icke var van att man gjorde så mycket för henne, i varje fall inte visade denna sorts uppmärksamhet. De skålade och drucko detta välkommen till bords i botten.
— Tala om för mig, bad han, vad ni nu ser fram emot.
— Ser fram emot? För ett år sedan, då jag var sjuk, såg jag fram emot döden. Nu är det nästan tomt veta, att ingenting alls kommit i stället.
Bourgsten sade: