Tidvis sjönko Mattis aktier, tidvis stego de igen. De kunde stiga som en värk i honom, så att han måste taga fram och se på de par tre små kamerabilder han tagit av henne i skotskt rutig klänning. Så högt stego de ändå aldrig, att inte Eleonore behöll sin rang av officiell flamma, uppmuntrad av den moderliga fru Alexandra.
Däremot kunde de sjunka så lågt, att han skrattade åt sig själv och kallade sig själv ett sentimentalt kräk.
På parkettbänken stödde nu Matti en helt liten del av sin skuldra mot Alexis’, alldeles öppet, alldeles ogenerat, men inte så mycket att det kunde kallas dålig hållning, ty det skulle mamma inte tyckt om. Det var inte vidare ofta hon såg till Alexis, satt hon och tänkte på, strängt taget numera allt mindre och mindre ofta. Långa tider föreföll det henne som om Alexis tänkt aldrig låta höra av sig mer — men så kom en dag, oväntat, omotiverat, och där var han i telefon igen och ville gärna de skulle träffas, och då var det sannerligen omöjligt att inte taga ut all glädje av det, som stod att få.
Fru Murius hade sagt om teaterbesöket:
— Jag vet inte vad jag skall säga om det, min lilla Matti, men det är väl så att du numera bör kunna börja svara för dig själv.
Det hade Matti varit viss om att kunna.
— Förstår du vad jag menar?
— Mycket bra, svarade Matti. Att inte vara slamsig, och det är jag inte.
En svag tryckning av skuldra mot skuldra kunde man icke kalla slamsighet, men Alexis sade dock plötsligt:
— Sitt inte så där, Matti. Det ser för intimt ut.