Elma betraktade Alexandras son. En välputsad i smoking välklädd liten herre, intill fullkomlighet städad — Den vita gojans helt legitime unge. Hur på en gång respektfullt och älskvärt igenkännande han förstått att forma sin bugning för faderns affärsvän. Det måste beundras. I hans sällskap var en ung flicka, nästan ett barn ännu, en besynnerlig kontrast till honom, dels genom sin påfallande yttre enkelhet, men inte mindre genom den livlighet hon gav uttryck åt medelst blickar åt alla håll, en noggrann okulärbesiktning av teatersalongens alla detaljer, tydligen följd av täta reflexioner, ty unge Pasch sågs emellanåt skratta åt det vackra barnet.
När flickan sett allt hon kunde få se genom huvudvridningar uppåt, framåt och åt sidorna, vände hon sig om och granskade stolraderna, människorna närmast, människorna högre upp, högst upp. Så klättrade blickarna ner igen och stannade äntligen vid paret mitt i salen, varefter hon snabbt vände åter till kavaljeren.
— Den där herrn du hälsade på, Alexis, vet du vad, han är här med damen, som kom just då jag hittade filigrankorset.
— Det är en fröken Liwin, min mor känner henne, svarade Alexis.
Helt och hållet utan sin mors vetande befann han sig denna kväll med Matti på teatern. Fru Pasch hade givit honom biljetterna, vilka hon i sista stund blivit förhindrad begagna sig av, och sagt: — Tag en kamrat med dig, min gosse. Och han hade bland kamrater utvalt Matti.
Matti var mysteriet i den sjuttonårige Alexis’ liv. Han erkände henne icke, men han släppte henne heller inte. Officiellt hade han detta år lagt sig till med en flamma, en av de fyra söta flickorna van der Rosen, Eleonore, och det hade mycket tilltalat hans mor. Han var i den åldern, sade fadern. Med Eleonore gjorde Alexis promenader och Eleonore hade han kysst; men Matti lät inte kyssa sig. Till Matti talade han i stället om saker han aldrig skulle avslöjat för Eleonore. Han hade icke förlorat vanan, åtminstone icke helt och hållet förlorat den, att anse sitt eget privilegierade och välombonade liv genomsyrat av faddhet och enformighet, och det var då han kände detta, som han bar sina griller till Matti.
— Möt mig vid Linné, bad han, och hon mötte vid Linné bland krokus, bland tulpaner, bland rosor, begonior, höstastrar. Under mörka kvällars skydd gingo de arm i arm, båda lika långa eller lika små, hur man vill, två ungdomligt spensliga tvillingfigurer; de uppsökte någon gång små avsides kaféer eller konditorier, dit vandringen under ivrigt resonemang fört dem, sutto i små rakryggade, obekväma soffor och pratade.
— Du är en baddare att kunna tala klokt, Matti, gav Alexis sitt erkännande. Det märktes att hon hade bröder, hon visste vad en pojke finner alltför dumt, när han möter det hos en väninna, en flickkamrat, och hon kunde undvika det.
Hon läste också, läste fyra, fem, kanske tio gånger mer än Eleonore, och ehuru Alexis huvudsakligen sysslade med sport, dans och ett kavaljersmässigt uppträdande, tyckte han dock om att höra Matti berätta något ur dessa böcker eller till och med läsa vers. Han skulle skämts för det inför vem som helst annan, men med Matti skämdes han icke.
— I falska stjärnor, jag hatar er! deklamerade hon, och han kände då, med en blick upp mot vinterhimmeln med alla dess små ljus, att dikt verkligen kunde tolka något av den olust, den absurda trängtan till kuster och städer och hus mycket fjärran från huset vid Floragatan, han blivit besatt av. Den bittra invokationen behagade honom. Men snart fann Matti andra dikter, vilka återgåvo honom förtröstan igen, och när han var hemma efter mötet, hade det smärtsamma inom honom försvunnit. Han insåg då också att det var ingenting annat än nonsens att anropa eller anklaga stjärnorna, avlägsna kroppar i världsalltet, vilkas ljusstrålning överglänstes av första bästa elektriska lampa.