— Är ni road av teater? frågade han.
— Jag kommer sällan dit.
— Vad fördriver ni era kvällar med?
Med att röka, skriva, läsa, fundera, fundera ofta på dumma, fruktlösa ting, i väntan på sömn — det ville hon inte svara.
— Varför fördriva kvällarna? sade hon därför. Tvärtom, jag tycker om dem och håller fast dem.
Det föreföll henne, att detta svar behagade honom, liksom hade han funnit det spirituellt.
Elma bar den svarta toaletten av blankt siden, men hade tagit bort det vita, som prytt den. Ändringen klädde henne. Men hon hade inte mer än annars låtit kamma sig borta. Hon hade övervägt saken, men förargad kastat den: Nej, ingen maskering. Sådan hon var, vardag som söndag, skulle han se henne.
De sutto så att hans ärm snuddade obetydligt vid hennes. Bourgsten märkte det ej, men väl Elma. Det generade henne, kom henne att blygas som för något opassande, något det ej gick an att folk bakom dem observerade. Men hon förmådde likväl inte flytta sin arm de nödvändiga par centimeterna bort. Kanske skulle han känt det och tolkat det som pryderi, advocerade hon för sig. I grund och botten ville hon dröja i denna lätta, för honom alldeles naturliga, för henne så ovana förtrolighet.
Salongen var icke fullsatt. Under mellanakten sutto de kvar där, betraktande kommandet och gåendet längs bänkarna framför dem. En helt ung man på ytterflygeln av bänken närmast deras reste sig och bugade för Bourgsten.
— Det där var unge Pasch, sade denne.