Elma rörde Eric Bourgsten.
Hon föreföll honom likna den, som står vid yttersta vägkanten, helt upptagen av att söka bevara en decimeterbred tillflykt åt sig mellan det hotande diket och den hänsynslöst framrusande, smutskringstänkande bilen. Men samtidigt kände han, att han inte kände henne.
Ty trots liknelsen mellan henne och en olyckligt ställd fotgängare, var det honom omöjligt bortse ifrån att hon — såsom han sagt till fru Pasch — var en framstående yrkeskvinna, ett lejon i sin art (en för honom särdeles främmande art), en självförsörjande, duktig, duglig, troligen just vad man menade med det inte så sällan förekommande uttrycket modern kvinna. En anhängare av kvinnlig rösträtt, av kvinnans tillträde till alla ämbeten; en troende på kvinnans förmåga inom alla områden; sannolikt även en föraktare av männen, dessa gamla förtryckare, så småningom alltmer efterblivna och inte värda värst stort intresse mer.
Hon saknade, tänkte han, visst inte rätt att tänka så, ifall hon nu gjorde det, då hon själv visat sig vara en organisatorisk kapacitet, en ingalunda bortkommen affärskvinna, alltså en medtävlare att räkna med. Men han kunde icke finna bryggan över mellan detta kvalificerade, utåt tappra fruntimmer, och den ibland nästan tafatta, egendomligt misstrogna dam, som väckt hans nyfikenhet och därefter på ett outrannsakligt sätt hans medkänsla.
Två dagar efter middagen hos deras gemensamma vänner ringde han upp henne och föreslog ett teaterbesök.
Han sköt in detta telefonsamtal mellan flera andra, viktiga interurbana, och det blev snart avbrutet; dock hade han hunnit få Elmas medgivande och besked om den dag hon valde. Han skrev på ett papper framför sig: onsdag fr. Liwin, och bad därpå sin sekreterare laga att han fick biljetter till den dagen på viss teater, samt att han för all del i tid blev påmind om saken, så att han icke, vilket vid ett par tillfällen hänt, uteblev av glömska och därigenom ytterligt blamerade sig. Han gjorde därefter upp en för honom betydelsefull affär, hade ett samtal med Enskilda Banken, åt en hastig middag, och hade efter middagen åter ett sammanträde. Något senare hade han en supéöverenskommelse med fru Molly Faber, en dam han känt i flera år, som han på sin tid hjälpt ur stora besvärligheter och sedan aldrig upphört att månatligen sända en summa pengar, ehuru han väl visste att hon bedrog honom rikligare än hon ägnade honom tacksamhet.
Hans dagar voro väl fyllda. Hur sent han än vakat, försummade han icke affärerna, hans livs passion: förvärvspassion, men också passion för omväxling och för en spänning, som intet annat gav honom i samma mått. Han var försiktig med mat och dryck, rädd om sin hälsa, hur det än kunde se ut, tog gymnastik, duschade, red, lät sköta sina händer och stundom sitt ansikte. En halv timmes sömn, som alltid infann sig på kommando, bragte honom vid behov på fötter igen, om han än känt sig aldrig så uttröttad.
Bourgsten var angelägen att behålla sin ungdomlighet. Det första vita hårstrået på hans fyrtioårsdag hade ingivit honom en tyst förtvivlan. Framför spegeln studerade han noga sitt utseende. Han var nöjd med det, ja, detta huvud behagade honom med den obetydligt och lyckat semitiska näsan, den icke-semitiska smala och maliciösa munnen, de livfulla ögonen, det välformade kraniet. Han ville icke förlora något därav. Detta utseende var ett kapital, med vilket han ofta vunnit segrar i form av andras tillit och vänskap — ty det uttryckte ett trofast kynne — samt några kvinnors kärlek.
Bourgsten tyckte om kvinnor. Han hörde ej till dem, för vilka en fest är vad en fest bör vara endast på villkor att damerna uteslutas. Men kvinnorna upptogo likväl endast en bråkdel av hans tid. Liksom han i rollen av mecenat sökte undgå alltför gott anseende för givmildhet eller entusiasm, ville han inte gälla för en kurtisör eller kvinnojägare. Han hade en utpräglad fruktan för det löjliga.
Teaterkvällen hämtade han Elma Liwin i sin egen bil. Han hade parkettbiljetter, platserna mitt i salen.